beatlemania

Oj, vad länge sedan det var jag skrev något här. Flera har tjatat om en uppdatering, men jag har varken orkat skriva i bloggen eller höra av mig till någon...

Nu har jag iallafall bott och pluggat (eller ja, "plugga" är väl egentligen lite fel ord...) på Marieborg i fem veckor. Har svårt för att bestämma mig för hur det känns, för det är så många blandade känslor på en gång. Men skolan och klassen är hur bra som helst och jag känner mig ganska säker på att det kommer att bli jättebra.  Är bara i en liten svacka just nu...

Det som känns bäst är att jag redan från första dagen kände mig så trygg med klassen. Jag har aldrig varit med om någon klass, eller knappt någon grupp överhuvudtaget, med den typen av gemenskap som man känner här. Alla är verkligen måna om att alla ska trivas, det är aldrig något skitsnack och varje enskild person är en lika stor del i gänget, trots att vi alla är så oerhört olika. Det alla har gemensamt är att de känns så himla äkta och ärliga och att de inte verkar döma människor på samma sätt som många andra. Ingen är konstig i den här klassen, för alla är lika galna. ;o)

Nästan alla våra lektioner innehåller en massa intressanta diskussioner där ALLA oftast är delaktiga (vilket jag nog inte heller har varit med om i någon annan klass) Det kan bli väldigt stimmigt eftersom hela klassen vill prata, och helst alla på en gång ;oP (kan bli väldigt jobbigt för oss som har perceptionsstörningar)  
De ämnen vi har är svenska, samhällskunskap, drama, teoretisk friskvård och praktisk friskvård + morgonsamlingar, då vi bl.a lyssnar på och diskuterar musik, eller bara pratar om allt möjligt. Vi kommer även börja med matlagning snart, vilket jag verkligen ser fram emot!  Många skulle nog kalla denna kurs flummig, men det känns som att den ger väldigt mycket. Man utvecklas nog mycket som människa genom att gå här och det är ju mest det som är syftet. Det är inget plugg på samma sätt som i en vanlig skola.

Just nu är det dock mycket som känns rätt jobbigt. Samtidigt som jag känner samhörighet med klassen, känner jag mig på ett sätt väldigt ensam vissa dagar. Det känns konstigt att bo i en stad där det inte finns en enda människa som riktigt känner mig. Jag är ju visserligen bra på att klara mig själv och kan vara ensam i veckor utan att bli uttråkad, men de dagar jag mår dåligt känns det lite jobbigt att inte ha någon att vända sig till. Det är en stor omställning att ha gått från att ha haft både KBT och psykodynamisk terapi två dagar i veckan och  personal runt sig dygnet runt, till att inte ha någon alls som man kan prata med på det sättet. De som bor här känner jag inte tillräckligt bra för att kunna prata med dem om sådana saker, och jag brukar nästan aldrig ringa till min familj eller mina vänner när jag mår psykiskt dåligt. Vet inte riktigt varför. Det känns bara dumt att belasta dem.. Kanske för att jag gjorde det så mycket när jag mådde som sämst.. Eller för att jag inte vill visa mig svag och är rädd att de inte ska förstå hur stora framsteg jag har gjort om jag pratar om det som fortfarande är jobbigt...

Jag saknar Kransen jättemycket. Det framkallar verkligen ångest de dagar jag tänker på det, men jag gör precis på samma sätt som när jag sörjer någon som dött, och som jag alltid har gjort för att orka med jobbiga situationer: stänger av och undviker att tänka på det så länge det går. Jag tänker inte på Kransen varje dag. Inte ens varannan. Men när jag påminns om att jag har flyttat därifrån, känns det som en stor sorg och det är så svårt att förstå att jag inte längre kommer att ha de relationer jag har haft till de som bor och jobbar där. Men det går ändå bättre än jag trodde att det skulle göra.
Mitt avslut där gick tusen gånger lättare än jag hade föreställt mig. Jag grät inte ens, varken under avslutningsfikat eller när jag åkte därifrån. Men det var nog bara för att jag inte kunde få in i mitt huvud att jag skulle därifrån på riktigt. Det kändes så overkligt..

Jag har insett en viktig sak under den senaste veckan, men det tar jag någon annan dag...

När jag kom hit för ca två och ett halvt år sedan, efter att under fyra års tid testat alla möjliga olika terapiformer och mediciner och kastats in och ut från psyket, hade jag nästan gett upp hoppet om att något kunde hjälpa mig. Men jag såg detta som min sista chans och var beredd att göra vad som helst för att bli av med lite av den ångest jag då kände konstant. Jag hade mått dåligt så länge att jag ärligt talat inte trodde att jag någonsin skulle komma ur depressionen helt. Jag hade börjat identifiera mig själv med mitt dåliga mående. Det kändes som att det var en stor del av mig och inget jag skulle kunna bli av med, men jag hoppades ändå att min tid här kanske skulle kunna få mig att åtminstone må så pass okej att jag skulle orka leva med mina svårigheter. Jag kunde dock aldrig ens i min vildaste fantasi tro att jag skulle kunna må så bra som jag faktiskt gör nu!

Redan under det första halvåret, började det gå framåt med en väldig fart. (Ni kanske minns det där jag skrev om mina framsteg till mitt andra socmöte?) Ju mer insikt jag fick om saker och ting och ju mer jag kände att det började gå åt rätt håll, desto större blev min vilja att kämpa.
Någonstans i mitten av 2007, insåg jag att depressionssymptomen var helt borta (jag klarade till och med vintern utan att falla tillbaka!) och ångesten kom betydligt mer sällan och aldrig i lika hög grad som tidigare. Det var en sådan obeskrivligt häftig känsla! Jag minns att jag fylldes av en stolthet och lycka som jag aldrig hade känt tidigare. Efter det har allt bara blivit bättre och bättre. Jag märker hur jag får lättare för att utmana mina svårigheter och gör fler och fler insikter hela tiden. Under det här året har jag haft betydligt mer av glädje och energi än av ångest. Jag kan glädjas åt småsaker igen och känner mig faktiskt riktigt lycklig över något minst en gång om dagen!

Även om jag fortfarande har en hel del kvar att jobba med, vågar jag för första gången säga att jag faktiskt i grunden mår väldigt bra. Jag är inte längre särskilt rädd för att falla tillbaka eftersom jag vet att jag, med de verktyg jag har idag, aldrig kommer att kunna hamna där jag var för två och ett halvt år sedan, vad som än händer. Jag kan hantera känslor som ångest och rädsla på ett helt annat sätt nu, vilket gör att de inte blir lika skrämmande - och jag har lärt mig att det alltid går över och att jag har så oerhört mycket att vara glad och tacksam för! Jag känner inte längre att hela världen går under så fort jag mår dåligt, utan kan idag se mycket positivt även när jag har en dålig dag.
Vissa dagar kan jag visserligen fortfarande falla tillbaka lite i offertänkandet, men jag fastnar inte i det på samma sätt som förut eftersom jag har blivit mycket mer medveten om mina tankar och mitt beteende. Min självinsikt är enormt mycket större nu än när jag kom hit.

Nu är det dags att ta steget från Kransen ut i det verkliga livet. Det är något som länge har skrämt mig, men nu känner jag mig nog faktiskt så redo jag kan bli.
Kransen är det ställe jag har känt mig mest trygg på någonsin. Det är faktiskt den ena platsen där jag har kunnat vara i längre än en vecka i sträck utan att känna mig orolig och rastlös och vilja vara någon annanstans. Det känns som att det har fått mig att känna mig mer trygg i mig själv och jag tror att jag kommer att bära med mig mycket av denna trygghet även när jag flyttar till ett nytt ställe.
Det betyder dock inte att jag inte tycker att det ska bli jobbigt att flytta härifrån. Av alla jobbiga avsked jag varit med om, är det här ett av dem som känns allra sorgligast. Dels för att jag verkligen trivs i huset och med de aktiviteter vi har här, men mest för att jag kommer att sakna er alla - både ungdomar och personal - så fruktansvärt mycket! Ni har betytt mer för mig än ni nog förstår och vissa av er är människor som jag verkligen skulle vilja ha i mitt liv för alltid. Jag vill att ni ska veta att jag är obeskrivligt tacksam för allt ni har hjälpt mig med och att ni har fått mig att känna att det är okej att vara precis som jag är med er, vare sig jag har varit glad, ledsen, arg, rädd, irriterad, tystlåten eller pratsam. Det är få människor jag har känt så pass mycket tillit till som till er.

Ett särskilt tack vill jag ge till Annie, för att hon har hjälpt mig att våga göra sådant jag trott att jag aldrig någonsin skulle klara av. Som du säkert minns, hade jag lite svårt för dig i början, ville inte riktigt släppa in dig och var nog inte alltid så trevlig mot dig. (jag beundrar ditt tålamod och att du orkade vara så snäll mot mig trots mitt beteende)
Men under den där tågresan du, jag och Per gjorde, var det något som hände... Vårt samtal gjorde att jag plötsligt kände att jag fick mer förtroende för dig, vilket gjorde att jag bestämde mig för att låta dig hjälpa mig trots att jag tidigare hade tvärvägrat. De första gångerna vi jobbade med fobiträningen var jag jätterädd. Det var ett enormt steg för mig att gå med på att utsätta mig för de saker som skrämde mig allra mest. Men ju mer jag insåg att jag klarade så mycket mer än jag trodde, desto mer vågade jag utmana mig själv. Att jag idag får mindre ångest när jag ser en verklig spindel än jag i början fick bara av att höra ordet och att se tecknade bilder, känns helt fantastiskt! Det är en sådan befrielse att vara fri från mardrömmarna och att kunna göra sådant jag förr undvek pga min fobi. Även när det gäller smutsrädslan och en del av de andra tvångstankarna, har vårt arbete gett mycket! Även om jag vet att det är jag själv som har gjort den största delen av jobbet, hade jag nog aldrig klarat det utan din hjälp. Det var ditt tålamod och engagemang, din kunskap, samt din värme och empati som fick mig att våga. Tack!

Egentligen skulle jag helst vilja skriva enskilt till var och en av er, för ni är många som har hjälpt mig oerhört mycket på olika sätt - och jag tycker verkligen om varenda en av er, ska ni veta!

Allt jag har lärt mig här, kommer jag att ha med mig - och med hjälp av det fortsätta jobba mig själv.
Jag är övertygad om att det kommer att kunna bli ännu bättre, och bara tanken på det, ger mig så mycket glädje och energi! Jag lovar att höra av mig till er och berätta hur det går och jag kommer även att försöka hälsa på så snart som möjligt. jag kommer att tänka mycket på er och hoppas att ni kommer att tänka på mig ibland också. :o)

Många kramar!

//Erika

Jag och min syster Sara sjöng och spelade i flera timmar igår. Hon och Malin har ett musikrum med gitarrer, trummor, synth och mickar (jag är så avundsjuk!), där vi brukar spendera rätt mycket tid när jag är där. Det finns inget jag mår så bra av som att hålla på med musik. Särkilt när jag gör det med systrarna. Jag , pappa, Malin och Sara ska sätta ihop ett band (vilket vi iofs har sagt länge, men det går lite trögt att komma igång). Jag blir sådär tokglad och överentusiastisk när jag tänker på det, för jag älskar verkligen att sjunga med dem! De är så oerhört musikaliska allihopa. Jag blir nästan lite arg på dem för att de (särskilt pappa) inte verkar förstå HUR bra de är.

Jag funderar på att skaffa en synth. :o) Testade syrrornas igår (jag var rätt duktig för att inte kunna spela. ^^ *skryter* )
och insåg hur mycket lättare det är att hitta tonerna på tangenter än på en gitarr. Tror att jag skulle ha lite lättare för att lära mig piano/synth, faktiskt. Usch vad jag ångrar att jag inte har börjat spela tidigare! Det är visserligen aldrig försent, men ju senare man börjar desto svårare är det ju att bli riktigt bra på något. Jag klarar inte av att vara dålig eller halvbra på något (särskilt inte om det är något jag tycker är roligt och som jag tycker att jag borde vara bra på) och blir alltid så sur för att jag inte kan vara världsbäst på en gång. :oP


Jag träffade Linn och Anton igår också. Linns nya lägenhet var hur fin som helst. Och stor! Det är helt galet hur mycket billigare det är att bo här än i Stockholm. En sådan lägenhet skulle man aldrig ha råd med där.

Finns det något bättre än att komma hem och mötas av en lillebror som kastar sig i armarna på en och skriker: "JAG HAR LÄNGTAT EFTER DIG!"? :o)

Jag är så trött på att vissa tycks tro att de måste vara övertydliga när de pratar med mig, bara för att jag har Asperger. De snuttegullar med en som om man vore ett litet barn och måste efter var och varannan mening försäkra sig om att man har förstått rätt. Dessutom anser de sig alltid ha tolkningsföreträde eftersom Aspergare ju är sådana som tolkar allt fel. Herregud, jag är inte förståndshandikappad. Och även om jag vore det, hade det inte gett dem någon rätt att behandla mig på det sättet. Ibland kan det dock vara ganska roande att driva med sådana människor (ja, om de ska ta sig rätten att placera mig i något jävla fack, tänker jag fanimig kategorisera dem också) för de är nästan alltid extremt dåliga på att uppfatta ironi. Särskilt när det kommer från en sådan som mig, för inte kan väl en Aspergare förstå eller än mindre använda sig av ironi. ;oP

Det var en spindel i mitt rum för ett tag sedan och jag tog bort den alldeles själv! Förstår ni vilket enormt framsteg det är? :oD Sist det hände fick jag panik, grät i säkert två timmar och vågade inte sova där inne. Nu tyckte jag bara att den var äcklig, men fick inte ens ångest! Jag börjar verkligen märka att KBT:n med Annie har gett resultat, både när det gäller spindelfobin och en del av tvångstankarna och det känns så oerhört befriande! Jag är stolt över mig själv. ^^

Snart ska jag åka till Borlänge. Det är sista gången jag åker hem innan jag flyttar och eftersom jag förmodligen inte kommer att kunna åka hem lika ofta sedan, ska jag passa på att umgås med familjen så mycket som möjligt den här helgen. Innan jag kom till Kransen, umgicks jag oftast hellre med mina vänner än med familjen, men sedan jag flyttade har jag prioriterat att träffa mina föräldrar och syskon nästan varje gång jag har varit hemma. Jag vill ju verkligen umgås mer med mina vänner också, men jag saknar min familj så oerhört mycket när jag inte är med dem. Varför ska man alltid ha så lite tid? Det är så många som jag skulle vilja träffa så mycket mer. Särskilt Sannah, Linn och Sanna. Vi har så mycket vi behöver ta igen, men när ska man hinna det?

Varför är alla heta kvinnor straighta, upptagna och/eller eller 25 år äldre än jag? Och varför ska alla som har de personlighetsdrag jag vill ha hos en partner vara killar (och dessutom bögar)? Isn´t it ironic? :oP

Jag till Hanna: "Jag vill ha din kropp! Eller alltså... inte SÅ... Jag menar att jag vill att den ska vara MIN... alltså PÅ mig... eller...  alltså... äh.."

Nu har det gått för långt. Och jag har bestämt mig. Jag ska inte vara feg längre!

Vad är det som händer? Hur blev det så här? Jag blir så förvirrad. Om det är så som det känns, så kommer det att bli riktigt jobbigt. Den mest omöjliga också. Och egentligen borde det inte ens vara möjligt alls. Och det blir bara mer och mer. Jävla skit. Vill nog inte prata med någon om det heller, för då blir det bara värre. Det bästa är nog att bara ignorera det. Fast samtidigt känns det så mycket att det känns som att jag ska explodera om jag håller det inom mig.
Jag vill inte. Särskilt inte nu när så mycket annat känns så bra. Fan. :o(

Idag har jag letat i minst tio affärer efter hårfägen jag brukar köpa, men den finns ingenstans! Nu blir jag tvungen att åka in till stan imorgon UTAN att ha färgat håret! Usch, jag vill verkligen inte gå omkring där när jag ser ut såhär.
Haha. Gud. När blev jag såhär fånig? :oP Jag som kunde gå ut i fula mjukiskläder och rufsig morgonfrilla utan att bry mig  förut. Fast det kan jag nog iofs nu också. Om jag är på rätt humör. :o)
Men tänk om de har slutat att sälja den där färgen helt och hållet. (den fanns ju inte i Borlänge heller sist jag var där..)
Isåfall blir jag riktigt ARG.

Jag har sångabstinens! Vill sjunga på en scen NU! Har inte sjungit för folk sedan vårmiddagen, och innan dess var det evigheter sedan. Jag har lust att spela in också. Hade ju tänkt göra det när jag var hemma, men det blev aldrig av.
Igår spelade jag iallafall in på min... vad det nu heter... en sådan där grej som är som en mp3, fast med fler funktioner. Som en Ipod, fast ett annat märke.. Jaja, tekikprylar har aldrig varit min grej. :oP Men den här makapären är iallafall en av de bästa presenterna jag någonsin fått!  Åtminstone när det gäller materiella saker. Den är min bästis numera. ^^
Hursomhelst så kände jag mig för en gångs skull ganska nöjd när jag lyssnade på det jag spelat in (förutom att gitarrkompet lät ganska uselt eftersom gitarren jag spelade på hade världens hårdaste stålsträngar och jag dessutom knappt ens kan spela gitarr). Jag blev så glad när jag kom på att jag faktiskt kan sjunga. Det är inte alla som kan det. :o)

Idag när jag satt och pratade med Vanessa, insåg vi plötsligt att det bara var ca två timmar kvar tills vi kanske aldrig skulle ses igen. Hon har nämligen semester nu, ända tills veckan efter att jag har flyttat. Fast för hoppningsvis kommer vi ju att ses någon gång om jag kommer hit och hälsar på, men ändå.. Det känns så konstigt. Det kom så himla plötsligt.
Vi bestämde oss för att åka iväg och ta en fika innan vi skulle ta avsked. Eftersom jag inte riktigt hade (och fortfarande inte har) fått  in i min skalle att det var sista gången vi sågs, hann jag inte ens bli ledsen. Det kommer säkert att komma om några dagar. Usch, jag hoppas verkligen inte att det är fler i personalen som kommer att ha semester när jag har min avslutning. Förstår ärligt talat inte hur jag ska klara av avslutningen. Fast det kan gå på två sätt: antingen kommer jag att storböla hela tiden och knappt kunna prata, eller så kommer jag att stänga av helt och få någon form av utbrott när jag har åkt därifrån istället.