beatlemania

Idag har jag letat i minst tio affärer efter hårfägen jag brukar köpa, men den finns ingenstans! Nu blir jag tvungen att åka in till stan imorgon UTAN att ha färgat håret! Usch, jag vill verkligen inte gå omkring där när jag ser ut såhär.
Haha. Gud. När blev jag såhär fånig? :oP Jag som kunde gå ut i fula mjukiskläder och rufsig morgonfrilla utan att bry mig  förut. Fast det kan jag nog iofs nu också. Om jag är på rätt humör. :o)
Men tänk om de har slutat att sälja den där färgen helt och hållet. (den fanns ju inte i Borlänge heller sist jag var där..)
Isåfall blir jag riktigt ARG.

Jag har sångabstinens! Vill sjunga på en scen NU! Har inte sjungit för folk sedan vårmiddagen, och innan dess var det evigheter sedan. Jag har lust att spela in också. Hade ju tänkt göra det när jag var hemma, men det blev aldrig av.
Igår spelade jag iallafall in på min... vad det nu heter... en sådan där grej som är som en mp3, fast med fler funktioner. Som en Ipod, fast ett annat märke.. Jaja, tekikprylar har aldrig varit min grej. :oP Men den här makapären är iallafall en av de bästa presenterna jag någonsin fått!  Åtminstone när det gäller materiella saker. Den är min bästis numera. ^^
Hursomhelst så kände jag mig för en gångs skull ganska nöjd när jag lyssnade på det jag spelat in (förutom att gitarrkompet lät ganska uselt eftersom gitarren jag spelade på hade världens hårdaste stålsträngar och jag dessutom knappt ens kan spela gitarr). Jag blev så glad när jag kom på att jag faktiskt kan sjunga. Det är inte alla som kan det. :o)

Idag när jag satt och pratade med Vanessa, insåg vi plötsligt att det bara var ca två timmar kvar tills vi kanske aldrig skulle ses igen. Hon har nämligen semester nu, ända tills veckan efter att jag har flyttat. Fast för hoppningsvis kommer vi ju att ses någon gång om jag kommer hit och hälsar på, men ändå.. Det känns så konstigt. Det kom så himla plötsligt.
Vi bestämde oss för att åka iväg och ta en fika innan vi skulle ta avsked. Eftersom jag inte riktigt hade (och fortfarande inte har) fått  in i min skalle att det var sista gången vi sågs, hann jag inte ens bli ledsen. Det kommer säkert att komma om några dagar. Usch, jag hoppas verkligen inte att det är fler i personalen som kommer att ha semester när jag har min avslutning. Förstår ärligt talat inte hur jag ska klara av avslutningen. Fast det kan gå på två sätt: antingen kommer jag att storböla hela tiden och knappt kunna prata, eller så kommer jag att stänga av helt och få någon form av utbrott när jag har åkt därifrån istället.

Det här med blogg är nog inte riktigt min grej egentligen och om jag känner mig själv rätt så kommer jag nog inte orka skriva i den särskilt ofta, men men...

Nu är jag tillbaka i Stockholm igen efter tre veckor i Dalarna (en vecka i Orsa med Kransenfolket och två hos familjen i Borlänge). Eller ja.. det var snart en vecka sedan jag kom tillbaka, men dagarna går fortare än någonsin nu, så det känns som att det var igår.
Som vanligt gjorde jag inte ens hälften av det jag hade planerat att göra i Borlänge. Hade bland annat tänkt passa på att träffa alla vänner som jag knappt har sett de senaste två åren, men förutom en underbar kväll med Hanna, Adam och Örebro-Sanna (vad glad jag är att du kom, älskade aprikos!), samt en middag och shoppingrunda med Linn, blev det inget kompisumgänge överhuvudtaget. Även om det var några jag hade sett fram emot att se mer av under de där veckorna, känns det inte som att det gjorde så mycket. Jag behövde nog vara för mig själv ett tag.

Större delen av den här sommaren har jag varit i ungefär samma tillstånd som förra sommaren. Det har känts som att jag har behövt extra mycket tid för mig själv och jag har inte riktigt känt något behov av att umgås med folk. Stundtals är jag så mycket i min egen värld att jag känner mig avskild från den yttre världen. Det är som att jag betraktar den genom en glasruta som jag vissa stunder (dock inte hela tiden) vill men inte kan slå sönder. Jag kan höra vad människorna där utanför säger och de kan höra vad jag säger, men det hörs ganska otydligt. Vi kan inte riktigt nå fram till varandra.
Den där känslan som är som feber i huvudet, kommer oftare och starkare än vanligt och jag har svårt både för att ta in och ventilera ut information. Framför allt det sistnämnda.
Jag har svårt för att hitta orden när jag pratar med folk och kan inte koncentrera mig på något.
Det känns som att jag går omkring och är febrig och berusad hela tiden. Fast bara psykiskt. Jag är seg i huvudet, men min kropp är nog piggare än någonsin. Och jag mår (förutom vissa korta stunder) absolut inte dåligt - tvärtom! Jag gör ständigt nya positiva insikter och det känns som att det mesta är på väg åt rätt håll. Faktiskt så tror jag att det är mycket det som orsakar detta tillstånd. Varje gång jag har känt mig avskärmad från världen under en längre tid, på det sätt jag gör nu, har det slutat med en stor positiv förändring av något slag. Jag har bearbetat något utan att jag, under tiden det har pågått, har varit riktigt medveten om exakt vad. Förhoppningsvis är det likadant denna gång, så snart kommer jag att ha gjort en ny viktig insikt. *väntar med spänning* :o)

Nu är det bara en månad kvar till jag flyttar till Norrköping också! Det är galet vad fort tiden går...