Jag har världens bästa flickvän!
Fick nyss en ångestattack pga en sådan där plötslig "jag-är-så-dålig-och korkad"-känsla, men genom några kloka ord och världens sötaste och mest klockrena mms (både låten, bilden och texten var verkligen exakt vad jag behövde just nu!), fick hon mig på bara någon sekund att istället bli alldeles varm och le som en tok. :o) EMMA, DU ÄR BÄST! <3
..........
Jag älskar Linns blogg! :oD http://inbetweendreams.blogg.se/ Särskilt inlägget om hennes resa till Paris med Mats. :oP Fast det är nog iofs bara jag och Sannah som fattar det roliga med det...
Jag ska börja att alltid använda öronproppar när jag sitter här! Varför har jag inte tänkt på det tidigare? Underbart vad mycket mindre rörigt det blev i huvudet när jag slapp höra surret från datorn och alla störande ljud från rummet brevid! :oD
Jag borde vara i Norrköping nu, men blev kvar i Borlänge pga att jag tror att jag är på väg att få magsjuka. Wilhelm och Nikolina har spytt sedan i lördags och jag har mått illa och känt mig småfebrig sedan igår, men det bryter aldrig ut. Slå vad om att det kommer att komma när jag har satt mig på tåget. Jag har alltid sådant jävla oflyt. :oP
Lovet har iallafall varit väldigt bra, även om jag som vanligt inte hann träffa alla jag borde ha träffat. Hann iallafall umgås lite med Sannah och Linn (gud vad jag saknar er!). Och så familjen (en del av den, åtminstone) och älsklingen såklart. <3 Emma var och hälsade på mig i Dalarna och träffade min familj och min mormor. :o) Hon tyckte att min familj var trevlig och rolig och att vi var ovanligt sociala med varandra och verkade ha bra sammanhållning. Jag hade inte riktigt tänkt på det, men det stämmer nog kanske. Jag och mina syskon är ju VÄLDIGT tighta och även jag och min mamma har fått mycket bättre relation de senaste åren. Jag älskar verkligen hela min familj. Mer än någon nog kan föreställa sig.
Jag ska börja att alltid använda öronproppar när jag sitter här! Varför har jag inte tänkt på det tidigare? Underbart vad mycket mindre rörigt det blev i huvudet när jag slapp höra surret från datorn och alla störande ljud från rummet brevid! :oD
Jag borde vara i Norrköping nu, men blev kvar i Borlänge pga att jag tror att jag är på väg att få magsjuka. Wilhelm och Nikolina har spytt sedan i lördags och jag har mått illa och känt mig småfebrig sedan igår, men det bryter aldrig ut. Slå vad om att det kommer att komma när jag har satt mig på tåget. Jag har alltid sådant jävla oflyt. :oP
Lovet har iallafall varit väldigt bra, även om jag som vanligt inte hann träffa alla jag borde ha träffat. Hann iallafall umgås lite med Sannah och Linn (gud vad jag saknar er!). Och så familjen (en del av den, åtminstone) och älsklingen såklart. <3 Emma var och hälsade på mig i Dalarna och träffade min familj och min mormor. :o) Hon tyckte att min familj var trevlig och rolig och att vi var ovanligt sociala med varandra och verkade ha bra sammanhållning. Jag hade inte riktigt tänkt på det, men det stämmer nog kanske. Jag och mina syskon är ju VÄLDIGT tighta och även jag och min mamma har fått mycket bättre relation de senaste åren. Jag älskar verkligen hela min familj. Mer än någon nog kan föreställa sig.
Kärlek.
Det händer ju faktiskt en del väldigt bra saker i mitt liv också! Till exempel att jag har gått och blivit lyckligt kär i världens finaste, underbaraste Emma! Förstår inte riktigt hur det gick till och det känns nästan för bra för att vara sant, men det ÄR sant och jag känner mig så oerhört lycklig när jag tänker på det! :o)
För några månader sedan skrev jag ett mer eller mindre skämtsamt inlägg på qruiser om vad jag hade för krav på en partner. Det var en jättelång lista med olika egenskaper och talanger. När jag läste den för ett tag sedan, insåg jag att Emma faktiskt har så gott som allt det! Hon är intelligent och klok och har bra värderingar. Och så har hon världens bästa humor! Få personer får mig att skratta lika ofta och mycket som hon. Hon är ärlig och samtidigt en av de mest empatiska, omtänksamma och kärleksfulla människor jag någonsin träffat. Ingen har nog gett mig så enormt mycket bekräftelse som hon gör hela tiden. Hon får mig verkligen att känna mig omtyckt, och hon får mig att tycka om mig själv lite mer. Hon SER mig verkligen, och hon accepterar ALLT med mig. Ja, hon till och med tycker om det! Det känns helt obeskrivligt fantastiskt (fast samtidigt lite läskigt...). Hon har roliga intressen, är kreativ och bra på mycket. Vi är väldigt lika på vissa sätt men väldigt olika på andra sätt. Vi kompletterar varandra väldigt bra. Dessutom kysser hon som en ängel och har magiska händer. ;o)
Jag ÄLSKAR henne! Älska är ett väldigt, väldigt starkt ord för mig och inget jag säger om jag inte verkligen menar det från hjärtat. Har nog inte älskat så många av dem jag har varit förälskad i, men nu känner jag verkligen att jag älskar, älskar, älskar! Så att jag nästan exploderar! :o) <3
För några månader sedan skrev jag ett mer eller mindre skämtsamt inlägg på qruiser om vad jag hade för krav på en partner. Det var en jättelång lista med olika egenskaper och talanger. När jag läste den för ett tag sedan, insåg jag att Emma faktiskt har så gott som allt det! Hon är intelligent och klok och har bra värderingar. Och så har hon världens bästa humor! Få personer får mig att skratta lika ofta och mycket som hon. Hon är ärlig och samtidigt en av de mest empatiska, omtänksamma och kärleksfulla människor jag någonsin träffat. Ingen har nog gett mig så enormt mycket bekräftelse som hon gör hela tiden. Hon får mig verkligen att känna mig omtyckt, och hon får mig att tycka om mig själv lite mer. Hon SER mig verkligen, och hon accepterar ALLT med mig. Ja, hon till och med tycker om det! Det känns helt obeskrivligt fantastiskt (fast samtidigt lite läskigt...). Hon har roliga intressen, är kreativ och bra på mycket. Vi är väldigt lika på vissa sätt men väldigt olika på andra sätt. Vi kompletterar varandra väldigt bra. Dessutom kysser hon som en ängel och har magiska händer. ;o)
Jag ÄLSKAR henne! Älska är ett väldigt, väldigt starkt ord för mig och inget jag säger om jag inte verkligen menar det från hjärtat. Har nog inte älskat så många av dem jag har varit förälskad i, men nu känner jag verkligen att jag älskar, älskar, älskar! Så att jag nästan exploderar! :o) <3
ADHD?
Jag vet att jag är sämst på att uppdatera bloggen. Det känns lite fånigt att ens kalla det blogg, då jag skriver så sällan och dessutom inte skriver om något vettigt alls när jag väl skriver. Jag avundas de som har bra, intressanta bloggar. Jag önskar att jag också orkade skaffa en sådan. Det finns så oerhört mycket jag skulle vilja skriva om, och jag vet att jag egentligen har förmågan att skriva på ett sätt som intresserar folk. Jag har ju gjort det förut. Men just nu går det verkligen inte. Jag kan knappt skriva överhuvudtaget. Inte prata heller. Jag hittar inga ord. Vissa dagar funkar det lite bättre, men ibland känns det som att jag helt har tappat min förmåga att kommunicera. Min hjärna känns tom, men samtidigt helt överfylld. Kan inte tänka alls, men har samtidigt miljoner tankar som flyger runt i huvudet hela tiden och nästan gör mig galen. Och jag har så många olika känslor samtidigt att jag inte alls vet hur jag känner mig. Är jag glad eller ledsen? Lugn eller orolig? Trött eller överenergisk? Det växlar så fort, och ibland känner jag allt på en gång. Jag kan känna mig glad samtidigt som jag är gråtfärdig och har ångest. Jag kan känna att det kryper i kroppen och jag vill springa tusen mil, samtidigt som jag är helt utmattad och inte orkar gå en meter.
För det mesta orkar jag iallafall göra sådana saker som enbart kräver fysisk ansträngning. Ja, sådant MÅSTE jag göra om jag inte ska bli helt tokig. Jag känner en konstant rastlöshet. Det liksom kryper i hela mig, hela tiden. Jag har lust att slå sönder något eller skrika åt någon. Inte för att jag direkt känner mig arg, utan bara för att det är någonting inom mig som jag vill få ur mig på något sätt. Det är tur att jag ändå har så pass bra impulskontroll som jag har. Så mycket som jag stänger in och så mycket som jag anstränger mig för att kontrollera mig själv, är det nog inte så konstigt att jag känner mig som jag gör... Förstår inte var jag gör av allt egentligen...
Jag har (med hjälp av mina lärare) insett att den stress jag känner, till största delen har med mina perceptionsstörningar att göra. De tror att de har blivit värre nu pga att det har varit så många förändringar i mitt liv den senaste tiden och att det nog kommer att bli lite lättare när jag har vant mig mer.
Mamma har ansökt om att jag ska få prova Concerta eller någon annan liknande medicin, som tydligen ska vara väldigt bra mot just de besvär jag har. Läkaren hon pratade med, var tveksam till att ge den till någon som inte har ADHD-diagnos, så det kan hända att jag måste göra en sådan utredning också. Börjar verkligen tro att jag faktiskt har det också (har läst lite om det och det stämmer in skrämmande bra på mycket av det jag känner) och det skulle kännas skönt att få veta säkert. Men det jobbiga är ju att det kommer att ta sådan tid! Jag står inte ut med att ha det så här länge till. Det har gått så långt att det nästan får mig att känna mig deprimerad. Inte i den grad som jag var förut och det känns inte likadant hela tiden, men vissa dagar känns allt bara så jobbigt och meningslöst och jag bryter ihop så fort jag tänker på allt jag vill/borde göra men inte kan/orkar. Jag vill kunna koncentrera mig på saker. Vill kunna kommunicera med folk. Blir galen på att alltid känna mig trött och speedad samtidigt. Att aldrig kunna göra det jag borde. Att alltid skjuta upp allt. Att aldrig kunna avsluta de projekt jag påbörjar. Jag blir så irriterad på mig själv och kan tänka mig att andra också blir det. Det är redan vissa i klassen som har sagt att de blir stressade av att jag alltid är så stressad, och att jag sitter och gungar på stolen eller sparkar med benen på lektionerna. Jag känner mig så barnslig och det känns som att jag framstår som mer ansvarslös än jag är när jag inte klarar av vissa saker (lärarna har dock sagt att de ser mig som en av de mest mogna och ansvarsfulla i klassen, så det kanske inte är så farligt som jag inbillar mig). Men jag kan inte rå för det. Vill ju inte vara så här. Vill bara kunna känna mig lugn någon gång.
För det mesta orkar jag iallafall göra sådana saker som enbart kräver fysisk ansträngning. Ja, sådant MÅSTE jag göra om jag inte ska bli helt tokig. Jag känner en konstant rastlöshet. Det liksom kryper i hela mig, hela tiden. Jag har lust att slå sönder något eller skrika åt någon. Inte för att jag direkt känner mig arg, utan bara för att det är någonting inom mig som jag vill få ur mig på något sätt. Det är tur att jag ändå har så pass bra impulskontroll som jag har. Så mycket som jag stänger in och så mycket som jag anstränger mig för att kontrollera mig själv, är det nog inte så konstigt att jag känner mig som jag gör... Förstår inte var jag gör av allt egentligen...
Jag har (med hjälp av mina lärare) insett att den stress jag känner, till största delen har med mina perceptionsstörningar att göra. De tror att de har blivit värre nu pga att det har varit så många förändringar i mitt liv den senaste tiden och att det nog kommer att bli lite lättare när jag har vant mig mer.
Mamma har ansökt om att jag ska få prova Concerta eller någon annan liknande medicin, som tydligen ska vara väldigt bra mot just de besvär jag har. Läkaren hon pratade med, var tveksam till att ge den till någon som inte har ADHD-diagnos, så det kan hända att jag måste göra en sådan utredning också. Börjar verkligen tro att jag faktiskt har det också (har läst lite om det och det stämmer in skrämmande bra på mycket av det jag känner) och det skulle kännas skönt att få veta säkert. Men det jobbiga är ju att det kommer att ta sådan tid! Jag står inte ut med att ha det så här länge till. Det har gått så långt att det nästan får mig att känna mig deprimerad. Inte i den grad som jag var förut och det känns inte likadant hela tiden, men vissa dagar känns allt bara så jobbigt och meningslöst och jag bryter ihop så fort jag tänker på allt jag vill/borde göra men inte kan/orkar. Jag vill kunna koncentrera mig på saker. Vill kunna kommunicera med folk. Blir galen på att alltid känna mig trött och speedad samtidigt. Att aldrig kunna göra det jag borde. Att alltid skjuta upp allt. Att aldrig kunna avsluta de projekt jag påbörjar. Jag blir så irriterad på mig själv och kan tänka mig att andra också blir det. Det är redan vissa i klassen som har sagt att de blir stressade av att jag alltid är så stressad, och att jag sitter och gungar på stolen eller sparkar med benen på lektionerna. Jag känner mig så barnslig och det känns som att jag framstår som mer ansvarslös än jag är när jag inte klarar av vissa saker (lärarna har dock sagt att de ser mig som en av de mest mogna och ansvarsfulla i klassen, så det kanske inte är så farligt som jag inbillar mig). Men jag kan inte rå för det. Vill ju inte vara så här. Vill bara kunna känna mig lugn någon gång.
