beatlemania

Oj, vad länge sedan det var jag skrev något här. Flera har tjatat om en uppdatering, men jag har varken orkat skriva i bloggen eller höra av mig till någon...

Nu har jag iallafall bott och pluggat (eller ja, "plugga" är väl egentligen lite fel ord...) på Marieborg i fem veckor. Har svårt för att bestämma mig för hur det känns, för det är så många blandade känslor på en gång. Men skolan och klassen är hur bra som helst och jag känner mig ganska säker på att det kommer att bli jättebra.  Är bara i en liten svacka just nu...

Det som känns bäst är att jag redan från första dagen kände mig så trygg med klassen. Jag har aldrig varit med om någon klass, eller knappt någon grupp överhuvudtaget, med den typen av gemenskap som man känner här. Alla är verkligen måna om att alla ska trivas, det är aldrig något skitsnack och varje enskild person är en lika stor del i gänget, trots att vi alla är så oerhört olika. Det alla har gemensamt är att de känns så himla äkta och ärliga och att de inte verkar döma människor på samma sätt som många andra. Ingen är konstig i den här klassen, för alla är lika galna. ;o)

Nästan alla våra lektioner innehåller en massa intressanta diskussioner där ALLA oftast är delaktiga (vilket jag nog inte heller har varit med om i någon annan klass) Det kan bli väldigt stimmigt eftersom hela klassen vill prata, och helst alla på en gång ;oP (kan bli väldigt jobbigt för oss som har perceptionsstörningar)  
De ämnen vi har är svenska, samhällskunskap, drama, teoretisk friskvård och praktisk friskvård + morgonsamlingar, då vi bl.a lyssnar på och diskuterar musik, eller bara pratar om allt möjligt. Vi kommer även börja med matlagning snart, vilket jag verkligen ser fram emot!  Många skulle nog kalla denna kurs flummig, men det känns som att den ger väldigt mycket. Man utvecklas nog mycket som människa genom att gå här och det är ju mest det som är syftet. Det är inget plugg på samma sätt som i en vanlig skola.

Just nu är det dock mycket som känns rätt jobbigt. Samtidigt som jag känner samhörighet med klassen, känner jag mig på ett sätt väldigt ensam vissa dagar. Det känns konstigt att bo i en stad där det inte finns en enda människa som riktigt känner mig. Jag är ju visserligen bra på att klara mig själv och kan vara ensam i veckor utan att bli uttråkad, men de dagar jag mår dåligt känns det lite jobbigt att inte ha någon att vända sig till. Det är en stor omställning att ha gått från att ha haft både KBT och psykodynamisk terapi två dagar i veckan och  personal runt sig dygnet runt, till att inte ha någon alls som man kan prata med på det sättet. De som bor här känner jag inte tillräckligt bra för att kunna prata med dem om sådana saker, och jag brukar nästan aldrig ringa till min familj eller mina vänner när jag mår psykiskt dåligt. Vet inte riktigt varför. Det känns bara dumt att belasta dem.. Kanske för att jag gjorde det så mycket när jag mådde som sämst.. Eller för att jag inte vill visa mig svag och är rädd att de inte ska förstå hur stora framsteg jag har gjort om jag pratar om det som fortfarande är jobbigt...

Jag saknar Kransen jättemycket. Det framkallar verkligen ångest de dagar jag tänker på det, men jag gör precis på samma sätt som när jag sörjer någon som dött, och som jag alltid har gjort för att orka med jobbiga situationer: stänger av och undviker att tänka på det så länge det går. Jag tänker inte på Kransen varje dag. Inte ens varannan. Men när jag påminns om att jag har flyttat därifrån, känns det som en stor sorg och det är så svårt att förstå att jag inte längre kommer att ha de relationer jag har haft till de som bor och jobbar där. Men det går ändå bättre än jag trodde att det skulle göra.
Mitt avslut där gick tusen gånger lättare än jag hade föreställt mig. Jag grät inte ens, varken under avslutningsfikat eller när jag åkte därifrån. Men det var nog bara för att jag inte kunde få in i mitt huvud att jag skulle därifrån på riktigt. Det kändes så overkligt..

Jag har insett en viktig sak under den senaste veckan, men det tar jag någon annan dag...