Framsteg, vårskrik och konstigheter
Idag har jag gjort framsteg när det gäller mitt tvångssyndrom. Jag åt bullar som min lärare och två elever i klassen hade bakat, trots att jag hade sett på när de gjort det och visste att de hade knådat degen direkt på bordet (som dessutom hade torkats med en disktrasa direkt innan. Disktrasor är bland det äckligaste jag vet.) Det hade jag inte klarat för ett år sedan, men nu gjorde jag det och även om det först tog emot lite, hade jag inte alls mycket ångest efteråt. Det går åt rätt håll! :o)
Igår kväll var jag ute och gjorde vårskrik med Jesper, Reber och Mathias. ^^ Jag älskar våren, även om jag för det mesta tycker att det är lite FÖR varmt och ljust på dagarna.. Men kvällarna nu är helt perfekta! Jag måste vårskrika med Sanna också. I helgen kanske?
Jag: Folk tycker nog att jag är lite konstig.
Jesper: Ja. Men det är ju bara bra, för då kan du göra hur mycket konstiga saker som helst utan att det gör något. Folk förväntar sig ju mindre konstigheter av en normal människa.
Det ligger ju faktiskt någonting i det. :oD
Gnällfri dag
Jag önskar att man kunde vara så oftare. Allt känns så mycket lättare sådana dagar. Fast det är nog inte nyttigt att ALLTID vara så heller. Man behöver få gnälla ibland.
Intressetest och framtidsfunderingar
Igår fick alla i klassen göra ett intressetest på arbetsförmedlingens hemsida, som visade ungefär vad man passar att jobba med. Jag fick mest på dessa:
1. Laga mat, arbeta med livsmedel
2. Teater, musik, film
3. Ge råd och stöd
4. Friskvård och kroppsvård
5. Undervisa och instruera
Inte särskilt förvånande resultat. Alla de yrken jag kan tänka mig, finns nog inom just dessa områden.
Jag fick faktiskt ganska mycket mer på matlagning än på något annat. Det är verkligen något jag skulle kunna tänka mig att ägna mig åt hela dagarna. Det är bara det att det verkar så himla stressigt att ha det som yrke. Vet inte om jag skulle klara av det. Men en cateringfirma skulle kanske vara kul, iofs..
Musik är ju dock det jag gillar mest av allt. Det finns inget jag mår så bra av som att sjunga. Det är lika viktigt för mig som att äta och sova och jag skulle gärna sjunga varje vaken sekund om jag kunde. Fast jag vet inte på vilket sätt jag skulle jobba med det, om jag skulle göra det. Sångpedagog skulle man ju kunna bli, men jag är inte säker på om det är min grej. Jag vill ju liksom sjunga själv.
Att bli sångerska känns på vissa sätt som en dröm. Jag älskar verkligen att sjunga för publik. Men det är ju svårt att kunna leva på ett sådant yrke om man inte blir "känd", och det skulle jag inte ens vilja. Får nästan ångest bara av tanken på hur det skulle vara att vara en offentlig person. Usch! Nej, musiken får nog förbli en hobby. Tror jag... Fast... Äh, jag vet inte...
Under de senaste åren har jag börjat intressera mig väldigt mycket för det mesta som har med hälsa att göra. Såväl psykisk som fysisk. Kost och motion... Psykologi och personlig utveckling... Sjukdomar och funktionshinder... Missbruk... Det finns mycket som intresserar mig inom det området. Det är här jag känner att jag nog har mest kunskaper och störst möjligheter att utvecklas när det gäller det teoretiska. Det är nog nästan det enda som jag känner att jag kan rätt mycket om och klarar av att läsa om utan att tappa intresset. Jag vill jobba med något som kan få folk att må bättre. Sedan om det skulle vara som psykolog, dietist, författare av självhjälpsböcker, eller typ yogainsruktör, vette fan. :oP
Lärare skulle jag kanske kunna tänka mig att bli. Kanske i psykologi, etik, filosofi eller något liknande... Jag ville bli svensk- eller engelsklärare när jag var yngre. Fast nej... usch, vad jobbigt. Och jag skulle nog aldrig fixa det pga en del av de svårigheter mina funktionshinder ställer till med.
Skriva vill jag ju göra också. Att bli författare var min högsta dröm när jag var liten. Och det är nog kanske lite det fortfarande, fast det känns nästan pinsamt att säga, med tanke på alla mina språkliga brister. Jag vet ju dock att de beror på att jag varken har läst eller skrivit nästan något alls sedan någon gång på högstadiet, pga att jag har mått dåligt och haft koncentrationssvårigheter. Jag vet ju att jag kan skriva EGENTLIGEN, och jag hoppas fortfarande att den förmågan finns kvar någonstans och att jag kommer att återfå den så snart det blir lite mindre rörigt i mitt huvud...
Gud, det är så mycket jag vill göra. Hur ska man kunna välja? Och jag är så orolig att jag inte ska klara av något jobb överhuvudtaget, förutom typ att måla prickar på dominobrickor eller något liknande. :oP
Det som passade mig absolut MINST enligt testet, var iallafall data/it, köra fordon montera/reparera/installera, bevaka/skydda, samt industriell tillverkning. Inte heller så förvånande, kanske. :o)
Okunskap eller ovilja?
Få saker gör mig så arg och ledsen som när jag märker hur lite respekt och förståelse folk har för transsexuella. I artiklar om människor som genomgått könskorrigeringar, står det ofta att det är "en man som bytt kön till kvinna", eller tvärtom. Jag förstår ju att de inte skriver så bara för att jävlas, utan för att de tror att det ÄR på det viset, men jag tycker ändå att det är respektlöst. Man tycker ju att någon som skriver en sådan artikel ändå borde ha lite koll...
Innan jag riktigt förstod var transsexualism var, såg jag det nog själv lite på det sättet, ska jag erkänna (och jag skäms verkligen över det). Jag såg nog ts-personer lite som några som inte riktigt var män men inte riktigt kvinnor heller, utan någon blandning mellan könen. Jag såg det som att de var det ena könet men ville bli det andra. Som att de kände sig som det motsatta könet. Så ser jag det definitivt inte idag.
För några år sedan fick jag reda på att en kvinnlig bekant till mig var född i killkropp. Det var då jag fattade. Att hon var tjej, var ju MINST lika självklart som att JAG var det. Den här tjejen var inte en kille som hade bytt kön, utan en tjej som haft oturen att födas i fel kropp. Jag kände mig jättedum som hade varit så oförstående tidigare.
Bara några månader senare, blev jag vän med en person som jag först trodde var flata och då blev förälskad i, men som jag sedan förstod var en icke korrigerad fittfödd, heterosexuell kille. Mina känslor för honom, gjorde att det kändes lite jobbigt i början. Det var förvirrande att jag, som åtminstone på det sexuella planet känner mig 100% lesbisk, var kär i en kille. Just det var även anledningen till att han berättade för mig (nästan ingen annan visste). Han mådde dåligt av att veta att jag tyckte om honom för någon han inte var. Det kändes jobbigt för honom att någon tände på den kropp han inte kände att han hörde hemma i. Det kan jag mycket väl förstå. Jag försöker föreställa mig hur det skulle vara om en heterosexuell tjej blev kär i mig, för att hon trodde att jag var en kille. Det skulle nog inte kännas så kul.
Så fort jag hade ställt om mig och verkligen börjat se honom som kille (vilket faktiskt gick väldigt fort... jag sa nog inte fel namn eller pronomen en enda gång.), försvann den sexuella attraktionen och så småningom även förälskelsen (fast det tog ett tag.. han var ju liksom fortfarande samma person, även om han inte var av det kön jag först trodde..) Idag älskar jag honom på ett vänskapligt vis, även om vi nästan aldrig hörs längre.
Efter att jag lärt känna dessa personer, har jag börjat inse hur få det är som verkligen verkar fatta vad transsexualism är. Av alla jag har pratat med om detta (förutom de som själva är ts + ett fåtal andra hbtq-personer på qruiser) är det nästan bara mina systrar som verkar se det som jag. Att till och med flera av mina mest kloka och empatiska vänner verkar ha svårt för att sätta sig in i det... det gör mig både frustrerad, förvånad och lite ledsen och arg. Jag blir nog egentligen inte arg på människorna som inte förstår, utan mest på själva oförståelsen i sig. Och jag förstår liksom inte vad som är så svårt.
Förhoppningsvis handlar det i många fall mest om okunskap, men vissa verkar ju verkligen inte kunna fatta hur mycket man än förklarar...
Jag har nog ovanligt lätt för att ställa om mig och har börjat kunna se folk som det kön de känner sig som, oavsett hur de ser ut. Om jag vet att någon vill ha kvinnligt utseende och kvinnoröst fast den inte har det (eller tvärtom) kan jag liksom föreställa mig att den har det, så mycket att jag tillslut inte kan förstå hur andra kan se/höra något annat. Jag kan absolut förstå att det inte funkar så för alla (jag har ju själv inte alltid haft den förmågan), men jag skulle önska att folk åtminstone kunde försöka anstränga sig lite mer för att visa respekt. Tänk dig själv om folk alltid skulle tilltala dig med ett namn som du avskydde att bli kallad för, alltid prata om dig som "han"/"killen" om du är tjej, eller "hon"/"tjejen" om du är kille. Tänk dig att du skulle bli förbjuden att vara den du är och att du jämt och ständigt skulle tvingas höra och se saker som påminde dig om att det du ville vara och kände att du var, inte stämde i andras ögon. Jag kan omöjligt förstå exakt hur det känns, men jag kan föreställa mig att det är bland det jobbigaste man kan uppleva.
"Finns det inga speciella psykologer? Som förstår?"
"Nej, det är ju det det inte gör."
"Då vill jag bli en sådan."
Jag vet inte vad jag bäst skulle klara av att jobba med, eller ens om jag någonsin kommer att klara av att jobba överhuvudtaget, men om jag blir psykolog så vill jag nog bli en sådan där speciell som förstår(men först måste jag lära mig att förstå ännu bättre...). :o)
Jag har världens bästa flickvän!
Fick nyss en ångestattack pga en sådan där plötslig "jag-är-så-dålig-och korkad"-känsla, men genom några kloka ord och världens sötaste och mest klockrena mms (både låten, bilden och texten var verkligen exakt vad jag behövde just nu!), fick hon mig på bara någon sekund att istället bli alldeles varm och le som en tok. :o) EMMA, DU ÄR BÄST! <3
..........
Jag ska börja att alltid använda öronproppar när jag sitter här! Varför har jag inte tänkt på det tidigare? Underbart vad mycket mindre rörigt det blev i huvudet när jag slapp höra surret från datorn och alla störande ljud från rummet brevid! :oD
Jag borde vara i Norrköping nu, men blev kvar i Borlänge pga att jag tror att jag är på väg att få magsjuka. Wilhelm och Nikolina har spytt sedan i lördags och jag har mått illa och känt mig småfebrig sedan igår, men det bryter aldrig ut. Slå vad om att det kommer att komma när jag har satt mig på tåget. Jag har alltid sådant jävla oflyt. :oP
Lovet har iallafall varit väldigt bra, även om jag som vanligt inte hann träffa alla jag borde ha träffat. Hann iallafall umgås lite med Sannah och Linn (gud vad jag saknar er!). Och så familjen (en del av den, åtminstone) och älsklingen såklart. <3 Emma var och hälsade på mig i Dalarna och träffade min familj och min mormor. :o) Hon tyckte att min familj var trevlig och rolig och att vi var ovanligt sociala med varandra och verkade ha bra sammanhållning. Jag hade inte riktigt tänkt på det, men det stämmer nog kanske. Jag och mina syskon är ju VÄLDIGT tighta och även jag och min mamma har fått mycket bättre relation de senaste åren. Jag älskar verkligen hela min familj. Mer än någon nog kan föreställa sig.
Kärlek.
För några månader sedan skrev jag ett mer eller mindre skämtsamt inlägg på qruiser om vad jag hade för krav på en partner. Det var en jättelång lista med olika egenskaper och talanger. När jag läste den för ett tag sedan, insåg jag att Emma faktiskt har så gott som allt det! Hon är intelligent och klok och har bra värderingar. Och så har hon världens bästa humor! Få personer får mig att skratta lika ofta och mycket som hon. Hon är ärlig och samtidigt en av de mest empatiska, omtänksamma och kärleksfulla människor jag någonsin träffat. Ingen har nog gett mig så enormt mycket bekräftelse som hon gör hela tiden. Hon får mig verkligen att känna mig omtyckt, och hon får mig att tycka om mig själv lite mer. Hon SER mig verkligen, och hon accepterar ALLT med mig. Ja, hon till och med tycker om det! Det känns helt obeskrivligt fantastiskt (fast samtidigt lite läskigt...). Hon har roliga intressen, är kreativ och bra på mycket. Vi är väldigt lika på vissa sätt men väldigt olika på andra sätt. Vi kompletterar varandra väldigt bra. Dessutom kysser hon som en ängel och har magiska händer. ;o)
Jag ÄLSKAR henne! Älska är ett väldigt, väldigt starkt ord för mig och inget jag säger om jag inte verkligen menar det från hjärtat. Har nog inte älskat så många av dem jag har varit förälskad i, men nu känner jag verkligen att jag älskar, älskar, älskar! Så att jag nästan exploderar! :o) <3
ADHD?
För det mesta orkar jag iallafall göra sådana saker som enbart kräver fysisk ansträngning. Ja, sådant MÅSTE jag göra om jag inte ska bli helt tokig. Jag känner en konstant rastlöshet. Det liksom kryper i hela mig, hela tiden. Jag har lust att slå sönder något eller skrika åt någon. Inte för att jag direkt känner mig arg, utan bara för att det är någonting inom mig som jag vill få ur mig på något sätt. Det är tur att jag ändå har så pass bra impulskontroll som jag har. Så mycket som jag stänger in och så mycket som jag anstränger mig för att kontrollera mig själv, är det nog inte så konstigt att jag känner mig som jag gör... Förstår inte var jag gör av allt egentligen...
Jag har (med hjälp av mina lärare) insett att den stress jag känner, till största delen har med mina perceptionsstörningar att göra. De tror att de har blivit värre nu pga att det har varit så många förändringar i mitt liv den senaste tiden och att det nog kommer att bli lite lättare när jag har vant mig mer.
Mamma har ansökt om att jag ska få prova Concerta eller någon annan liknande medicin, som tydligen ska vara väldigt bra mot just de besvär jag har. Läkaren hon pratade med, var tveksam till att ge den till någon som inte har ADHD-diagnos, så det kan hända att jag måste göra en sådan utredning också. Börjar verkligen tro att jag faktiskt har det också (har läst lite om det och det stämmer in skrämmande bra på mycket av det jag känner) och det skulle kännas skönt att få veta säkert. Men det jobbiga är ju att det kommer att ta sådan tid! Jag står inte ut med att ha det så här länge till. Det har gått så långt att det nästan får mig att känna mig deprimerad. Inte i den grad som jag var förut och det känns inte likadant hela tiden, men vissa dagar känns allt bara så jobbigt och meningslöst och jag bryter ihop så fort jag tänker på allt jag vill/borde göra men inte kan/orkar. Jag vill kunna koncentrera mig på saker. Vill kunna kommunicera med folk. Blir galen på att alltid känna mig trött och speedad samtidigt. Att aldrig kunna göra det jag borde. Att alltid skjuta upp allt. Att aldrig kunna avsluta de projekt jag påbörjar. Jag blir så irriterad på mig själv och kan tänka mig att andra också blir det. Det är redan vissa i klassen som har sagt att de blir stressade av att jag alltid är så stressad, och att jag sitter och gungar på stolen eller sparkar med benen på lektionerna. Jag känner mig så barnslig och det känns som att jag framstår som mer ansvarslös än jag är när jag inte klarar av vissa saker (lärarna har dock sagt att de ser mig som en av de mest mogna och ansvarsfulla i klassen, så det kanske inte är så farligt som jag inbillar mig). Men jag kan inte rå för det. Vill ju inte vara så här. Vill bara kunna känna mig lugn någon gång.
..........
Nu lyssnar jag på Janis Joplin och försöker bestämma mig för vad jag ska göra på nyår (om jag ens vill göra något alls). Vad jobbigt det är att ha alternativ. Känner nästan för att sitta hemma med mamma och kolla på tv, dricka champagne och äta en massa goda ostar. :oP Jag, Sannah och Sanna hade ju först tänkt att fixa en stor nyårsfest, men det är kanske lite väl sent påtänkt att börja bjuda in en massa folk såhär två dagar innan. (Oj.. EN dag är det ju till och med nu!) Fan, jag börjar också bli en sådan där i-sista-minuten-människa. Har nog umgåtts för mycket med systrarna Tinnerholm. ;oP
S2
Jag hade aldrig gått ut på juldagen förut. Hade inte ens hört talas om att folk brukar göra det, förrän för bara något år sedan. Det var galet mycket folk som man kände igen! Jag pratade med en massa gamla skolkompisar både från låg- och mellanstadiet och från högstadiet. Många av dem hade jag inte sett sedan vi slutade skolan. Brukar i vanliga fall tycka att det är både tråkigt och ångestframkallande att gå på krogen, men den här gången hade jag faktiskt riktigt kul. Jag dansade till och med en massa, trots att jag var spiknykter. Eller kanske på grund av. Jag är och har nog oftast roligare när jag INTE har druckit, faktiskt.
Blev upphånglad av en tjej som visade sig ha gått i Linns klass också. Eller okej, egentligen var det jag som tog initiativet till själva hånglet, men det var hon som började med sin porrdans. :oP
Förut har jag haft någon spärr som har gjort att jag verkligen inte har kunnat dansa improviserat även om jag har velat. Inte ens när jag har varit ensam. Min kropp har liksom inte velat röra sig. Men nu känns det som att något har börjat lossna och det känns så obeskrivligt skönt! Jag tror att det dels har att göra med att jag har fått ganska mycket bättre självkänsla och kommit på att jag förmodligen inte ser dummare ut än någon annan och att nog ingen bryr sig om hur jag ser ut när jag dansar. Men jag tror även att det var något som hände veckan innan lovet, när jag sjöng "You oughta know" för Evelina och hon skulle hjälpa mig att våga "släppa loss" även i rörelserna. Vi släckte lampan och hon började gå omkring i mitt rum. Jag följde efter henne och sjöng låten till henne och plötsligt bara lossnade det och det kändes en aning lättare. Sedan dess har någonting känts annorlunda på något sätt.. Tack, Evelina! ^^ <3
XD
It´s beginning to look a lot like christmas....
Jag blir alldeles lycklig av julen! Det är så oerhört mysigt med alla ljus, julsånger, granar, juliga dofter... Jag är en riktig julfanatiker och blir dessutom världens mest konservativa människa den här tiden på året. ALLT ska vara EXAKT som det har varit tidigare år. ;o)
Fast samtidigt kan jag verkligen förstå att många kan känna ångest inför denna högtid...
Idag ska jag ut och handla julklappar. Har inte köpt en enda än! Men men, det är så det ska vara. ^^
Imorgon åker jag, pappa, Malin och Sara till kusinerna i Falun, där vi ska stanna till juldagen. Precis som vi har gjort de senaste 10-15 åren. På juldagen ska jag fira med den andra delen av familjen hemma hos mamma, och på annandagen med resten av släkten på mammas sida hemma hos Lotta (min moster). I vanliga fall brukar hela släkten vara hos mormor på juldagen, men i år jobbar hon den dagen.
...
"Jag vill sniffa på dig. Ingen/inget luktar så gott som du. Inte ens sköljmedel."
Och mamma undrade vad jag hade haft på mig som luktade så gott, när det enda jag hade använt var samma shampoo och duschcreme som hela familjen använde.
Nu blir jag nyfiken på hur jag egentligen luktar. :oP
^^
Jag hejade på den sura killen och log mot honom nyss. Han som alltid ser ut som om han tänker "vad fan är du för jävla ufo" när han tittar på en. Jag hade förväntat mig att han skulle ignorera mig eller ge mig en mördande blick eller något, men han SVARADE och LOG TILLBAKA! Jag höll på att ramla av stolen. :oP
Förresten så borde estet börja räknas som en neuropsykiatrisk diagnos. Åtminstone teatrare. ^^
Sällskapssjuk - men samtidigt trött på människor.
Känner för att ringa någon, men jag har redan terroriserat mamma flera gånger den här veckan och Bea pratade jag också med både igår och i fredags. Syrrorna är nog upptagna av skolarbete och pojkvänner, så dem vill jag inte störa.
Då återstår det bara folk som anting har mobilabonnemang som är svindyra att ringa till, eller som jag inte orkar prata med just nu pga att jag inte har pratat med dem på hundra år och inte orkar uppdatera dem om allt som hänt sedan sist.
Det är inte lätt. :oP
Jag vill kramas! Man kramas alldeles för lite här på Marieborg. När jag kommer hem, tänker jag samla ihop alla kramvänliga människor jag känner och organisera en kramring. Minst tio varv. Sådetså!
Nu kom jag att tänka på när jag fixade en kramring på Klacken. Nästan hela skolan stod ute på skolgården och kramades. Vad galen jag var på den tiden. Saknar det litegrann. ^^
