Okunskap eller ovilja?

Få saker gör mig så arg och ledsen som när jag märker hur lite respekt och förståelse folk har för transsexuella. I artiklar om människor som genomgått könskorrigeringar, står det ofta att det är "en man som bytt kön till kvinna", eller tvärtom. Jag förstår ju att de inte skriver så bara för att jävlas, utan för att de tror att det ÄR på det viset, men jag tycker ändå att det är respektlöst. Man tycker ju att någon som skriver en sådan artikel ändå borde ha lite koll...

Innan jag riktigt förstod var transsexualism var, såg jag det nog själv lite på det sättet, ska jag erkänna (och jag skäms verkligen över det). Jag såg nog ts-personer lite som några som inte riktigt var män men inte riktigt kvinnor heller, utan någon blandning mellan könen. Jag såg det som att de var det ena könet men ville bli det andra. Som att de kände sig som det motsatta könet. Så ser jag det definitivt inte idag.

För några år sedan fick jag reda på att en kvinnlig bekant till mig var född i killkropp. Det var då jag fattade. Att hon var tjej, var ju MINST lika självklart som att JAG var det. Den här tjejen var inte en kille som hade bytt kön, utan en tjej som haft oturen att födas i fel kropp. Jag kände mig jättedum som hade varit så oförstående tidigare.

Bara några månader senare, blev jag vän med en person som jag först trodde var flata och då blev förälskad i, men som jag sedan förstod var en icke korrigerad fittfödd, heterosexuell kille. Mina känslor för honom, gjorde att det kändes lite jobbigt i början. Det var förvirrande att jag, som åtminstone på det sexuella planet känner mig 100% lesbisk, var kär i en kille. Just det var även anledningen till att han berättade för mig (nästan ingen annan visste). Han mådde dåligt av att veta att jag tyckte om honom för någon han inte var. Det kändes jobbigt för honom att någon tände på den kropp han inte kände att han hörde hemma i. Det kan jag mycket väl förstå. Jag försöker föreställa mig hur det skulle vara om en heterosexuell tjej blev kär i mig, för att hon trodde att jag var en kille. Det skulle nog inte kännas så kul.
Så fort jag hade ställt om mig och verkligen börjat se honom som kille (vilket faktiskt gick väldigt fort... jag sa nog inte fel namn eller pronomen en enda gång.), försvann den sexuella attraktionen och så småningom även förälskelsen (fast det tog ett tag.. han var ju liksom fortfarande samma person, även om han inte var av det kön jag först trodde..) Idag älskar jag honom på ett vänskapligt vis, även om vi nästan aldrig hörs längre.

Efter att jag lärt känna dessa personer, har jag börjat inse hur få det är som verkligen verkar fatta vad transsexualism är. Av alla jag har pratat med om detta (förutom de som själva är ts + ett fåtal andra hbtq-personer på qruiser) är det nästan bara mina systrar som verkar se det som jag. Att till och med flera av mina mest kloka och empatiska vänner verkar ha svårt för att sätta sig in i det... det gör mig både frustrerad, förvånad och lite ledsen och arg. Jag blir nog egentligen inte arg på människorna som inte förstår, utan mest på själva oförståelsen i sig. Och jag förstår liksom inte vad som är så svårt.
Förhoppningsvis handlar det i många fall mest om okunskap, men vissa verkar ju verkligen inte kunna fatta hur mycket man än förklarar...


Jag har nog ovanligt lätt för att ställa om mig och har börjat kunna se folk som det kön de känner sig som, oavsett hur de ser ut. Om jag vet att någon vill ha kvinnligt utseende och kvinnoröst fast den inte har det (eller tvärtom) kan jag liksom föreställa mig att den har det, så mycket att jag tillslut inte kan förstå hur andra kan se/höra något annat. Jag kan absolut förstå att det inte funkar så för alla (jag har ju själv inte alltid haft den förmågan), men jag skulle önska att folk åtminstone kunde försöka anstränga sig lite mer för att visa respekt. Tänk dig själv om folk alltid skulle tilltala dig med ett namn som du avskydde att bli kallad för, alltid prata om dig som "han"/"killen" om du är tjej, eller "hon"/"tjejen" om du är kille. Tänk dig att du skulle bli förbjuden att vara den du är och att du jämt och ständigt skulle tvingas höra och se saker som påminde dig om att det du ville vara och kände att du var, inte stämde i andras ögon. Jag kan omöjligt förstå exakt hur det känns, men jag kan föreställa mig att det är bland det jobbigaste man kan uppleva.

"Finns det inga speciella psykologer? Som förstår?"

"Nej, det är ju det det inte gör."

"Då vill jag bli en sådan."

Jag vet inte vad jag bäst skulle klara av att jobba med, eller ens om jag någonsin kommer att klara av att jobba överhuvudtaget, men om jag blir psykolog så vill jag nog bli en sådan där speciell som förstår(men först måste jag lära mig att förstå ännu bättre...). :o)


RSS 2.0