beatlemania

Igår hade jag en sådan där jättepositiv dag då ingenting kunde göra mig irriterad. Jag gick in till stan (vilket tar ca 50 minuter) för att kolla efter en grej i hälsokostaffären, men uruselt lokalsinne som jag har, så fick jag irra runt i stan ett bra tag innan jag överhuvudtaget hittade köpcentrumet. Det är likadant varje gång jag ska gå dit. Jag fattar inte att jag aldrig lär mig. :oP När jag väl var där, hade jag för det första ingen aning om var affären jag letade efter låg, och för det andra så hade allt redan hunnit stänga. I vanliga fall blir jag tokig i sådana situationer. Jag klarar inte av när saker inte blir som jag har förväntat mig. Men den här gången ryckte jag bara på axlarna och tänkte att det åtminstone var skönt att jag fick en promenad. Eftersom jag var väldigt hungrig, tänkte jag ta bussen hem, men när jag satt vid busshållplatsen upptäckte jag att jag hade glömt busskortet hemma, och det går inte att betala med kontanter på bussarna här. Jag funkar verkligen inte när jag är hungrig, och om det hade varit en vanlig dag hade jag blivit gråtfärdig, stampat i marken och svurit, och antingen gått och köpt ett nytt busskort eller försökt att få tag i någon som kunde komma och hämta mig. Men den här dagen tänkte jag bara: "jaja, det får bli en sen middag idag.." och så promenerade jag i 50 minuter till.
Jag önskar att man kunde vara så oftare. Allt känns så mycket lättare sådana dagar. Fast det är nog inte nyttigt att ALLTID vara så heller. Man behöver få gnälla ibland.