beatlemania

Jag hatar när när man har skrivit något som kändes jättebra när man skrev det, men sedan låter helkasst när man läser det igen någon dag senare.

Jag började grina idag när Nondi höll föredrag om psykopati. Exakt varför vill jag inte gå in på, men det dök upp en massa minnen. Det var jobbigt. Och pinsamt. Fast samtidigt lite skönt. Det var nog även en del andra undanträngda känslor som kom upp. Jag stänger av sådant som är jobbigt ännu mer sedan jag flyttade från Kransen. Kanske för att jag inte har några jag kan prata med på samma sätt. Egentligen har jag väl hur många som helst som jag skulle kunna prata med, men det känns så fel att belasta mina vänner och syskon och jag har svårt för att prata känslor med mina föräldrar.. Lärarna är iofs väldigt vettiga och jag har berättat litegrann för ett par av dem, men ja...
Sedan är jag nog lite rädd för att visa mig svag och att jag ska verka som att jag tycker synd om mig själv eller något.. Har insett att jag var ganska martyrisk förut (kan kanske fortfarande vara det ibland) och jag stör mig verkligen på andra som beter sig så. :oP Måste verkligen försöka hitta en ny terapeut. Det är bara så svårt att hitta någon som personkemin stämmer med. Dessutom tycker jag många psykodynamiska terapeuter brukar kännas som att de bara tänker i ett spår. Kan bli så trött på vissa av deras teorier, även om de kan säga mycket vettigt också (sedan är ju självklart inte alla likadana). Kognitiv terapi eller KBT passar nog mig bättre.

Trots en del jävligheter, händer det dock övervägande bra saker i mitt liv nu. ^^