..........
Jag och Sara hyrde "Across the universe" igår. Vi orkade dock inte ens se halva filmen innan vi stängde av och sjöng till originalen av låtarna istället. Att döma av det lilla jag såg, känns det som att den är ganska överskattad, men jag ska ge den en chans till någon dag när jag känner mig mindre speedad. Jag tycker oftast att det är jobbigt att kolla på film och tv. Kan inte koncentrera mig på någonting och har fått jättesvårt för att sitta still långa stunder. Förra veckan var jag tvungen att gå ut från en lektion och ta en promenad för att jag hade så mycket krypningar i kroppen. För att överhuvudtaget klara av att sitta och lyssna, måste jag gunga fram och tillbaka och pilla och trumma på saker. Jag känner mig som ett adhd-barn. Ibland undrar jag seriöst om jag har adhd också. Fast de olika neuropsykiatriska funktionshindren har ju många gemensamma drag och de där symptomen kan nog även ha med AS att göra. Sedan gör väl stressen att det förvärras, för det är ju inte ALLTID såhär och det var nog inte lika ofta när jag var yngre. Jag minns dock att jag alltid har känt dessa krypningar när jag har varit tvungen att lyssna på/göra något jag inte är intresserad av. Jag kan verkligen inte koncentrera mig på sådant som inte fångar mitt intresse, hur mycket jag än vill.
Det gick ganska bra att sjunga i fredags. Mina föräldrar blev imponerade av att jag klarade det så bra med tanke på att jag hade hört låtarna för första gången samma dag. ^^
Usch vad jag inte tycker om att köpa vinterkläder. Särskilt inte skor. Det finns verkligen inga vinterskor som jag tycker är snygga och som känns som jag. Var på Kupolen och letade efter ett par igår, men hittade såklart inga . Däremot en klänning som var så tight att det nästan kändes som att revbenen skulle krossas när jag satte på mig den, och det går knappt att andas i den, men jag har letat efter precis en sådan klänning jättelänge och jag kände mig snygg i den, så jag köpte den ändå. :oP
Det gick ganska bra att sjunga i fredags. Mina föräldrar blev imponerade av att jag klarade det så bra med tanke på att jag hade hört låtarna för första gången samma dag. ^^
Usch vad jag inte tycker om att köpa vinterkläder. Särskilt inte skor. Det finns verkligen inga vinterskor som jag tycker är snygga och som känns som jag. Var på Kupolen och letade efter ett par igår, men hittade såklart inga . Däremot en klänning som var så tight att det nästan kändes som att revbenen skulle krossas när jag satte på mig den, och det går knappt att andas i den, men jag har letat efter precis en sådan klänning jättelänge och jag kände mig snygg i den, så jag köpte den ändå. :oP
Grattis, Nicko!
Idag ska vi fira Nikolina som fyller 3 år. Grattis, gullesyster!
Ska sjunga 3-4 låtar på en sinnesrogudstjänst ikväll. Två av låtarna hade jag aldrig hört förut, men jag youtubade dem nyss och melodin verkade inte så svår och i värsta fall får jag väl kolla på texten lite diskret medan jag sjunger. Det fixar sig alltid. :o) Sedan ska jag sjunga en låt med Malin och Sara. Det blir vår trestämmiga version av "Viva la vida". Det blir första gången vi sjunger tillsammans inför folk, så det ser jag fram emot, även om det är i kyrkan. (Sinnesrogudstjänsterna är ju inte som vanliga gudstjänster. Det är mest folk från anonyma alkoholister och - narkomaner som går på dem och det brukar vara riktigt mysig stämning, faktiskt.)
Förhoppningsvis kommer syrrorna att upptäcka att det inte är är så farligt att sjunga för publik, och joina mig på lite andra spelningar också. Har redan planerat en grej till i vår som jag ska försöka få med dem på. ^^
Gud vad skönt!
Idag har har skickat iväg en massa mail som jag skulle ha skrivit för flera veckor/månader sedan (det tog hela dagen). De jag inte har besvarat har jag bestämt mig för att jag inte BEHÖVER besvara, så nu har jag inte ett enda obesvarat mail varken på någon mailadress eller någon community! Så har det nog inte varit på flera år och det känns så SKÖNT! Visserligen kommer jag väl antagligen (och förhoppningsvis) att få svar på de flesta av mailen jag skickade, men det kanske iallafall kommer att kännas lite lättare att svara när jag åtminstone inte har en massa GAMLA mail som ligger där och stressar mig...
Har skrivit en del annat och gjort åtminstone en av de skoluppgifter jag har skjutit upp också. Nu är jag helt seg i huvudet igen, men jag ska försöka att göra de andra imorgon innan jag åker tillbaka till Norrköping.
Så bra som jag kan tänka idag har jag inte kunnat göra sedan sist jag hade så här lungt omkring mig redan från början av dagen (vilket var väldigt länge sedan). Vad mycket lättare allt skulle vara om jag bara kunde stänga av alla störande ljud och andra intryck när jag ville...
Innan lovet pratade vi om frihet och i vilka situationer man kände sig fri. NU känner jag mig fri. :o) Nu ska jag nog gå ut och ta en långpromenad med min mp3. ^^ Tjohej!
Har skrivit en del annat och gjort åtminstone en av de skoluppgifter jag har skjutit upp också. Nu är jag helt seg i huvudet igen, men jag ska försöka att göra de andra imorgon innan jag åker tillbaka till Norrköping.
Så bra som jag kan tänka idag har jag inte kunnat göra sedan sist jag hade så här lungt omkring mig redan från början av dagen (vilket var väldigt länge sedan). Vad mycket lättare allt skulle vara om jag bara kunde stänga av alla störande ljud och andra intryck när jag ville...
Innan lovet pratade vi om frihet och i vilka situationer man kände sig fri. NU känner jag mig fri. :o) Nu ska jag nog gå ut och ta en långpromenad med min mp3. ^^ Tjohej!
Tecken på att din hjärna är överbelastad
(Hittade denna lista i en gammal Expressen som jag av någon anledning hade sparat... Kanske lite tjatigt med tre inlägg på rad om detta, men det känns bara så skönt att jag äntligen kan få ur mig det... och så vill jag förklara så bra som möjligt för dem som vill försöka förstå...)
*Sömnsvårigheter
*Virrig och disträ
*Klarar bara en sak i taget. Tappar tråden direkt om du blir störd. Kan inte organisera och hålla reda på familjens tider eller vad du ska handla.
*Vardagliga situationer blir plötsligt främmande, till exempel:
Du går fel.
Plötsligt är du på en plats men vet inte hur du hamnade där.
Hittar inte till jobbet trots att du kört den vägen hundratals gånger.
Vet inte hur man lägger i backen i bilen.
Lägger glödlampan i kylen.
Kan inte läsa recept.
*Tål inte stimuli: Du kan inte lyssna på musik. Klarar inte att tala om andra sitter runt och talar om annat samtidigt.
*Kan inte lära nytt: Du läser en text men kan inte ta in och sortera informationen.
Sedan stod det även om en del fysiska symptom som jag också ofta har känt de senaste åren (t.ex andnöd och yrsel)... Men precis så där är det! På något sätt känns det så förbannat skönt att känna igen sig... Nu är frågan vad exakt jag ska göra för att ta mig ur det...
*Sömnsvårigheter
*Virrig och disträ
*Klarar bara en sak i taget. Tappar tråden direkt om du blir störd. Kan inte organisera och hålla reda på familjens tider eller vad du ska handla.
*Vardagliga situationer blir plötsligt främmande, till exempel:
Du går fel.
Plötsligt är du på en plats men vet inte hur du hamnade där.
Hittar inte till jobbet trots att du kört den vägen hundratals gånger.
Vet inte hur man lägger i backen i bilen.
Lägger glödlampan i kylen.
Kan inte läsa recept.
*Tål inte stimuli: Du kan inte lyssna på musik. Klarar inte att tala om andra sitter runt och talar om annat samtidigt.
*Kan inte lära nytt: Du läser en text men kan inte ta in och sortera informationen.
Sedan stod det även om en del fysiska symptom som jag också ofta har känt de senaste åren (t.ex andnöd och yrsel)... Men precis så där är det! På något sätt känns det så förbannat skönt att känna igen sig... Nu är frågan vad exakt jag ska göra för att ta mig ur det...
Hjärnstress
(Fortsättning på det förra inlägget)
För några veckor sedan hamnade jag av en slump på en hemsida om hjärnstress och utbrändhet och kände igen mig skrämmande mycket i de flesta symptomen. Det har även stått mycket om sådant i tidningar de senaste veckorna och fler och fler pusselbitar faller på plats.. Det är lite på samma sätt som när jag hade en depression men inte fattade det förrän jag läste om det eftersom jag tidigare hade trott att deprimerad bara var detsamma som att vara väldigt nere.. Jag har nog inte riktigt förstått att stress kan vara så oerhört mycket annat än den vardagliga stressen som så gott som alla känner ibland och som man oftast syftar på när man talar om stress. Jag har ju vetat att jag har haft väldigt lätt för att bli stressad, men jag har inte förstått att det är ett tillstånd jag har varit i mer eller mindre konstant de senaste åren och på hur många/vilka sätt det har påverkat mig.
Under min tid på Kransen talade jag ofta om något som jag kallade "hjärnfeber". Varje dag hade jag den där känslan som man får i huvudet när man har feber eller när man har druckit alkohol. Ni vet när man känner sig trög och inte riktigt kan tänka klart. Efter ett tag upptäckte jag att känslan blev värre av sådant som starkt ljus, ljud som jag inte klarade av, eller om någon stod för nära mig eller rörde vid mig när jag inte kände för det, eller gjorde eller sa något annat som jag kände var innanför mina gränser. Denna känslighet har bara blivit värre och värre under de 2-3 senaste åren. Nu är det så illa att jag inte ens kan sitta vid datorn samtidigt som jag hör någon prata. Då måste jag flytta över all min uppmärksamhet på personen som pratar, för att sedan gå tillbaka till det jag höll på med när det har blivit helt tyst. För om jag fortsätter att koncentrera mig på det jag gör samtidigt som det är ljud runt omkring mig, blir "hjärnfebern" starkare och det blir helt rörigt i huvudet resten av dagen. Det är lika om flera personer pratar samtidigt, eller om någon pratar väldigt högt. Jag märker att de flesta inte verkar kunna förstå att vissa ljud kan låta mycket högre i mina öron än i deras. Ljud från t.ex människor som skriker, tåg som åker förbi eller bilar som tutar, kan vara oerhört plågsamma för mig. Jag får fortfarande starka obehagskänslor när jag tänker på en gång då en bekant till mig blåste i en visselpipa. Sådant får mig nästan att börja gråta. Jag får panik, det känns som att mina öron går sönder och mitt huvud sprängs och den konstiga känslan i huvudet blir värre än någonsin. Jag blir mer känslig för allting efter sådana händelser. Det är som att den yttesta delen av mig försvinner och jag inte har något skydd alls. Precis allt jag ser och hör tar sig in i mig och jag har ingen möjlighet att sortera bort någonting.
Fram tills för några veckor sedan trodde jag att detta endast hade med min Asperger att göra. Jag vet ju att många med AS har perceptionsstörningar. Hade dock ingen förklaring till att det har blivit så mycket värre nu, för SÅ HÄR känslig var jag ju inte när jag var liten... Men i flera av artiklarna jag har läst om hjärnstress, stod ljud- och ljuskänslighet med som symptom. Även mycket annat som jag kände igen men inte hade förstått vad det berodde på.
Jag har nog aldrig spenderat så mycket tid med att göra absolut ingenting som under de senaste åren. Ändå har jag aldrig heller känt att det har varit så svårt att få tiden att räcka till som under dessa år.
Det känns som att jag gör jättemycket hela tiden, men egentligen går jag nog mest runt och tänker på allt som jag vill, behöver eller borde göra. Jag förstår inte människor som ofta säger att de har tråkigt och inte kan komma på något att sysselsätta sig med. Jag skulle göra vad som helst får att få känna så ett tag. För mig känns en vecka ungefär som en dag. Det känns aldrig som att jag hinner med någonting och jag känner aldrig att jag verkligen får vila, för jag är ständigt stressad även när jag är helt ledig.
Jag har så mycket som jag vill skriva om, men det är så sällan jag kan få ur mig något överhuvudtaget. De enda gångerna det kan funka att skriva, är när det har varit helt tyst runt omkring mig redan från början av dagen. Som idag när jag är hos mamma och småbarnen är på dagis och Amanda och Simon i skolan. Och det är ju väldigt sällan det är så. Min klass är tyvärr nästan ännu stökigare än mina småsyskon ibland, så i skolan kan jag knappt tänka överhuvudtaget..
Bara att svara på ett mail, eller till och med ett litet sms, kan kännas jättejobbigt och svårt. Jag har alltid MINST 20 obesvarade mail som stressar mig och som jag varje dag tänker att jag ska försöka svara på. Ändå vill jag inte sluta att skriva till folk, för många av dessa personer vill jag ju verkligen ha kontakt med mer än något annat! Jag är bara så obeskrivligt trött i huvudet och dessutom handlar det nog mycket om att jag har så svårt för att prioritera. Jag vet inte vilket mail jag ska besvara först (vilket gör att jag ofta struntar i att svara på något alls) lika lite som jag vet vilken bok jag ska läsa först, eller om det är viktigast att städa eller att sortera alla cd-skivor i bokstavsordning, eller, ja... You get the point. Jag vet ju vad som EGENTLIGEN är viktigast, men jag kan inte släppa sådant jag har fått för mig att jag ska göra och på något sätt blir ibland de oviktiga sakerna viktigast för MIG. Kanske har det lite med mina tvångstankar att göra också...
Även om det kanske låter så, så känns inte det här som ett steg bakåt. Jag mår nog visserligen sämre nu än i somras, men samtidigt känns det väldigt skönt att ha insett vad detta beror på. Det känns som att denna insikt så småningom kommer att kunna ta mig ännu ett jättesteg framåt och jag vill verkligen jobba med det här. Men jag vet att det jag måste göra är att sänka mina krav och det kommer förmodligen att bli väldigt svårt, men jag SKA fixa det! Förmodligen kommer jag att behöva träna en del på att ta hjälp av andra också...
För några veckor sedan hamnade jag av en slump på en hemsida om hjärnstress och utbrändhet och kände igen mig skrämmande mycket i de flesta symptomen. Det har även stått mycket om sådant i tidningar de senaste veckorna och fler och fler pusselbitar faller på plats.. Det är lite på samma sätt som när jag hade en depression men inte fattade det förrän jag läste om det eftersom jag tidigare hade trott att deprimerad bara var detsamma som att vara väldigt nere.. Jag har nog inte riktigt förstått att stress kan vara så oerhört mycket annat än den vardagliga stressen som så gott som alla känner ibland och som man oftast syftar på när man talar om stress. Jag har ju vetat att jag har haft väldigt lätt för att bli stressad, men jag har inte förstått att det är ett tillstånd jag har varit i mer eller mindre konstant de senaste åren och på hur många/vilka sätt det har påverkat mig.
Under min tid på Kransen talade jag ofta om något som jag kallade "hjärnfeber". Varje dag hade jag den där känslan som man får i huvudet när man har feber eller när man har druckit alkohol. Ni vet när man känner sig trög och inte riktigt kan tänka klart. Efter ett tag upptäckte jag att känslan blev värre av sådant som starkt ljus, ljud som jag inte klarade av, eller om någon stod för nära mig eller rörde vid mig när jag inte kände för det, eller gjorde eller sa något annat som jag kände var innanför mina gränser. Denna känslighet har bara blivit värre och värre under de 2-3 senaste åren. Nu är det så illa att jag inte ens kan sitta vid datorn samtidigt som jag hör någon prata. Då måste jag flytta över all min uppmärksamhet på personen som pratar, för att sedan gå tillbaka till det jag höll på med när det har blivit helt tyst. För om jag fortsätter att koncentrera mig på det jag gör samtidigt som det är ljud runt omkring mig, blir "hjärnfebern" starkare och det blir helt rörigt i huvudet resten av dagen. Det är lika om flera personer pratar samtidigt, eller om någon pratar väldigt högt. Jag märker att de flesta inte verkar kunna förstå att vissa ljud kan låta mycket högre i mina öron än i deras. Ljud från t.ex människor som skriker, tåg som åker förbi eller bilar som tutar, kan vara oerhört plågsamma för mig. Jag får fortfarande starka obehagskänslor när jag tänker på en gång då en bekant till mig blåste i en visselpipa. Sådant får mig nästan att börja gråta. Jag får panik, det känns som att mina öron går sönder och mitt huvud sprängs och den konstiga känslan i huvudet blir värre än någonsin. Jag blir mer känslig för allting efter sådana händelser. Det är som att den yttesta delen av mig försvinner och jag inte har något skydd alls. Precis allt jag ser och hör tar sig in i mig och jag har ingen möjlighet att sortera bort någonting.
Fram tills för några veckor sedan trodde jag att detta endast hade med min Asperger att göra. Jag vet ju att många med AS har perceptionsstörningar. Hade dock ingen förklaring till att det har blivit så mycket värre nu, för SÅ HÄR känslig var jag ju inte när jag var liten... Men i flera av artiklarna jag har läst om hjärnstress, stod ljud- och ljuskänslighet med som symptom. Även mycket annat som jag kände igen men inte hade förstått vad det berodde på.
Jag har nog aldrig spenderat så mycket tid med att göra absolut ingenting som under de senaste åren. Ändå har jag aldrig heller känt att det har varit så svårt att få tiden att räcka till som under dessa år.
Det känns som att jag gör jättemycket hela tiden, men egentligen går jag nog mest runt och tänker på allt som jag vill, behöver eller borde göra. Jag förstår inte människor som ofta säger att de har tråkigt och inte kan komma på något att sysselsätta sig med. Jag skulle göra vad som helst får att få känna så ett tag. För mig känns en vecka ungefär som en dag. Det känns aldrig som att jag hinner med någonting och jag känner aldrig att jag verkligen får vila, för jag är ständigt stressad även när jag är helt ledig.
Jag har så mycket som jag vill skriva om, men det är så sällan jag kan få ur mig något överhuvudtaget. De enda gångerna det kan funka att skriva, är när det har varit helt tyst runt omkring mig redan från början av dagen. Som idag när jag är hos mamma och småbarnen är på dagis och Amanda och Simon i skolan. Och det är ju väldigt sällan det är så. Min klass är tyvärr nästan ännu stökigare än mina småsyskon ibland, så i skolan kan jag knappt tänka överhuvudtaget..
Bara att svara på ett mail, eller till och med ett litet sms, kan kännas jättejobbigt och svårt. Jag har alltid MINST 20 obesvarade mail som stressar mig och som jag varje dag tänker att jag ska försöka svara på. Ändå vill jag inte sluta att skriva till folk, för många av dessa personer vill jag ju verkligen ha kontakt med mer än något annat! Jag är bara så obeskrivligt trött i huvudet och dessutom handlar det nog mycket om att jag har så svårt för att prioritera. Jag vet inte vilket mail jag ska besvara först (vilket gör att jag ofta struntar i att svara på något alls) lika lite som jag vet vilken bok jag ska läsa först, eller om det är viktigast att städa eller att sortera alla cd-skivor i bokstavsordning, eller, ja... You get the point. Jag vet ju vad som EGENTLIGEN är viktigast, men jag kan inte släppa sådant jag har fått för mig att jag ska göra och på något sätt blir ibland de oviktiga sakerna viktigast för MIG. Kanske har det lite med mina tvångstankar att göra också...
Även om det kanske låter så, så känns inte det här som ett steg bakåt. Jag mår nog visserligen sämre nu än i somras, men samtidigt känns det väldigt skönt att ha insett vad detta beror på. Det känns som att denna insikt så småningom kommer att kunna ta mig ännu ett jättesteg framåt och jag vill verkligen jobba med det här. Men jag vet att det jag måste göra är att sänka mina krav och det kommer förmodligen att bli väldigt svårt, men jag SKA fixa det! Förmodligen kommer jag att behöva träna en del på att ta hjälp av andra också...
Mitt liv just nu...
Har du någon gång känt dig ungefär som om en hel högljudd skolklass skulle stå och klänga på dig och skrika dig i örat samtidigt?
Tänk dig in i den situationen och föreställ dig att det samtidigt är minst hundra personer som ger dig varsit jätteviktigt uppdrag som måste avklaras direkt, vilket skapar en enorm förvirring eftersom alla tycker att just deras uppdrag är det allra viktigaste... Men trots att du vet att det är omöjligt att klara av allt på samma gång, måste du göra det, för annars är du misslyckad i dessa människors ögon och då kommer de att göra allt för att trycka ner dig. De älskar dig då du lyckas med det de ber dig om. Då tycker de att du är en av de mest betydelsefulla människor som finns. Då önskar de dig det allra bästa, överöser dig med beröm och försvarar dig mot alla som vill förstöra för dig. Men när du misslyckas, tycker de inte att du är värd någonting. Då trampar och spottar de på dig och talar hela tiden om för dig hur värdelös du är. De känner ju till att du är en person med många begåvningar och fina egenskaper, men vad spelar det för roll när det finns så många som är bättre än du? Så länge din kropp ser ut som den gör, så länge du är sådär jobbig som du kan vara ibland och så länge du inte förstår allt du borde förstå, är du inte tillräckligt bra. Du är värd att älskas - men bara när du kan bevisa att du är värd det.
Ungefär så är det jag känner. Fast det är inte min omgivning som ställer alla dessa krav. Allt detta är mina egna tankar om mig själv och vad jag inbillar mig att andra tänker, trots att jag egentligen vet att det inte är sant. En del av mig vet att jag duger förbannat bra precis som jag är. Jag trivs oftast väldigt bra i mitt eget sällskap, har blivit MYCKET bättre på att säga ifrån och ta ansvar för mig själv, och ibland älskar jag till och med mig själv - men en del av mig strävar fortfarande efter perfektion. Jag har så vansinnigt höga krav på mig själv och när jag misslyckas alltför mycket med dem, kan jag ibland känna mer avsky till mig själv än jag någonsin gjort till någon annan...
Det är som att det är två personer i mig som bråkar med varandra. En med bra självkänsla och en annan med dålig.. Egentligen vill jag ju inte ens vara ”perfekt”. Det vore nog ganska tråkigt. Jag accepterar vissa av mina brister och eftersom jag vill att människor ska se HELA mig, så vill jag visa även mina negativa sidor. Fast ändå är det en del av mig som gärna skulle vilja vara den mest perfekta människan på jorden.
Det jag har allra svårast för att acceptera med mig själv - det där som oftast är orsaken till min oro, ångest och stress - är min okunnighet. Alla människor är väl okunniga inom vissa områden, och liksom alla andra har väl jag också mina grejer som jag är bra på. Men jag vill kunna så mycket som möjligt om det mesta och eftersom jag vill göra allt på en gång har det istället blivit så att jag inte orkar ta in någonting. Jag har knappt läst en bok på flera år, trots att böcker har varit ett av mina största intressen ända sedan jag lärde mig läsa, redan i treårsåldern. Det känns väldigt tråkigt och frustrerande, för jag VILL ju verkligen läsa. Men framför allt känns det ångestframkallande att jag nog är ungefär lika bildad som en högstadieelev. Jag vet ju att jag egentligen har kapacitet att kunna så mycket mer, för jag har ju egentligen inga svårigheter att lära mig saker och jag är ju inte dum, även om det ibland kan kännas så.
Det som känns värst är att jag ofta känner att jag inte kan diskutera med människor som är på min intelligensnivå på det sätt jag vill eftersom jag känner mig så underlägsen dem, då de nästan alltid är mycket mer kunniga än jag och dessutom har ett mycket större ordförråd och därmed en bättre förmåga att uttrycka sig. Det är det som oftast gör att jag trycker ner mig själv. Jag blir frustrerad för att det känns som att jag framstår som dummare än jag egentligen är och får för mig att personen jag pratar med tycker att jag är en idot, vilket till slut leder till att jag tror att jag verkligen är det.
Vi får inte så många skrivuppgifter i skolan och de få vi har fått har egentligen inte varit särskilt svåra eller komplicerade, men ändå känns det jättesvårt för mig just nu. Kan liksom inte komma igång med något överhuvudtaget. Lärarna är jätteförstående och ställer inga krav på mig, men ändå känns skolan krävande pga kraven från mig själv. Jag får dåligt samvete för att det känns som att jag inte gör någonting, trots att de är så snälla och förstående. Jag är även rädd att de inte ska förstå vad jag kan EGENTLIGEN. Att folk förstår det, känns av någon anledning viktigt för mig.
Hur ska jag kunna klara av att utbilda mig på den nivå jag vill när jag inte ens klarar av det här? Jag kan ju inte koncentrera mig på någonting och det känns som att jag totalt har tappat min förmåga att prestera. Det skrämmer mig...
Kommer det någonsin att bli bättre? Jag hoppas verkligen det. Annars vet jag inte vad jag gör...
Tänk dig in i den situationen och föreställ dig att det samtidigt är minst hundra personer som ger dig varsit jätteviktigt uppdrag som måste avklaras direkt, vilket skapar en enorm förvirring eftersom alla tycker att just deras uppdrag är det allra viktigaste... Men trots att du vet att det är omöjligt att klara av allt på samma gång, måste du göra det, för annars är du misslyckad i dessa människors ögon och då kommer de att göra allt för att trycka ner dig. De älskar dig då du lyckas med det de ber dig om. Då tycker de att du är en av de mest betydelsefulla människor som finns. Då önskar de dig det allra bästa, överöser dig med beröm och försvarar dig mot alla som vill förstöra för dig. Men när du misslyckas, tycker de inte att du är värd någonting. Då trampar och spottar de på dig och talar hela tiden om för dig hur värdelös du är. De känner ju till att du är en person med många begåvningar och fina egenskaper, men vad spelar det för roll när det finns så många som är bättre än du? Så länge din kropp ser ut som den gör, så länge du är sådär jobbig som du kan vara ibland och så länge du inte förstår allt du borde förstå, är du inte tillräckligt bra. Du är värd att älskas - men bara när du kan bevisa att du är värd det.
Ungefär så är det jag känner. Fast det är inte min omgivning som ställer alla dessa krav. Allt detta är mina egna tankar om mig själv och vad jag inbillar mig att andra tänker, trots att jag egentligen vet att det inte är sant. En del av mig vet att jag duger förbannat bra precis som jag är. Jag trivs oftast väldigt bra i mitt eget sällskap, har blivit MYCKET bättre på att säga ifrån och ta ansvar för mig själv, och ibland älskar jag till och med mig själv - men en del av mig strävar fortfarande efter perfektion. Jag har så vansinnigt höga krav på mig själv och när jag misslyckas alltför mycket med dem, kan jag ibland känna mer avsky till mig själv än jag någonsin gjort till någon annan...
Det är som att det är två personer i mig som bråkar med varandra. En med bra självkänsla och en annan med dålig.. Egentligen vill jag ju inte ens vara ”perfekt”. Det vore nog ganska tråkigt. Jag accepterar vissa av mina brister och eftersom jag vill att människor ska se HELA mig, så vill jag visa även mina negativa sidor. Fast ändå är det en del av mig som gärna skulle vilja vara den mest perfekta människan på jorden.
Det jag har allra svårast för att acceptera med mig själv - det där som oftast är orsaken till min oro, ångest och stress - är min okunnighet. Alla människor är väl okunniga inom vissa områden, och liksom alla andra har väl jag också mina grejer som jag är bra på. Men jag vill kunna så mycket som möjligt om det mesta och eftersom jag vill göra allt på en gång har det istället blivit så att jag inte orkar ta in någonting. Jag har knappt läst en bok på flera år, trots att böcker har varit ett av mina största intressen ända sedan jag lärde mig läsa, redan i treårsåldern. Det känns väldigt tråkigt och frustrerande, för jag VILL ju verkligen läsa. Men framför allt känns det ångestframkallande att jag nog är ungefär lika bildad som en högstadieelev. Jag vet ju att jag egentligen har kapacitet att kunna så mycket mer, för jag har ju egentligen inga svårigheter att lära mig saker och jag är ju inte dum, även om det ibland kan kännas så.
Det som känns värst är att jag ofta känner att jag inte kan diskutera med människor som är på min intelligensnivå på det sätt jag vill eftersom jag känner mig så underlägsen dem, då de nästan alltid är mycket mer kunniga än jag och dessutom har ett mycket större ordförråd och därmed en bättre förmåga att uttrycka sig. Det är det som oftast gör att jag trycker ner mig själv. Jag blir frustrerad för att det känns som att jag framstår som dummare än jag egentligen är och får för mig att personen jag pratar med tycker att jag är en idot, vilket till slut leder till att jag tror att jag verkligen är det.
Vi får inte så många skrivuppgifter i skolan och de få vi har fått har egentligen inte varit särskilt svåra eller komplicerade, men ändå känns det jättesvårt för mig just nu. Kan liksom inte komma igång med något överhuvudtaget. Lärarna är jätteförstående och ställer inga krav på mig, men ändå känns skolan krävande pga kraven från mig själv. Jag får dåligt samvete för att det känns som att jag inte gör någonting, trots att de är så snälla och förstående. Jag är även rädd att de inte ska förstå vad jag kan EGENTLIGEN. Att folk förstår det, känns av någon anledning viktigt för mig.
Hur ska jag kunna klara av att utbilda mig på den nivå jag vill när jag inte ens klarar av det här? Jag kan ju inte koncentrera mig på någonting och det känns som att jag totalt har tappat min förmåga att prestera. Det skrämmer mig...
Kommer det någonsin att bli bättre? Jag hoppas verkligen det. Annars vet jag inte vad jag gör...
....
Förresten så gillar jag Idol-Lars ännu mer efter hans framträdande i fredags (såg reprisen idag) och folk har verkligen ingen humor. Jag hoppas att han kommer tvåa eller trea (eftersom han är bäst vill jag INTE att han ska vinna!) och att den übertrista Anna åker ut nästa vecka. Det vore lite kul om charmiga Johan vann. Fast Kevin skulle faktiskt förtjäna det, även om han inte är min cup of tea. Förutom att Loulou (som borde ha varit kvar ända till slutet) åkte förra veckan, tycker jag faktiskt att rätt personer har röstats ut hittills.
Höstlov
Har varit i Borlänge i en hel vecka och umgåtts en massa med min älskade familj. Jag hann även med att träffa en del vänner. Fikade med Sannah i fredags och i lördags var det födelsedags- och halloweenfest hos Hanna med en massa trevligt folk och galet mycket god mat! Det trevligaste på länge, trots vissa tråkigheter.. Snyggast outfit hade nog Sannah som var Cruella DeVil. Fast Elins hemmagjorda flugsvampshatt var också himlans snygg.
Jag är så glad att det känns som vanligt mellan mig och Amanda igen! Du förstår nog inte hur mycket jag har saknat dig, syster! Du är en av de bästa jag vet.
Jag och Malin och Sara har gjort en trestämmig version av Coldplays "Viva la vida". Vi ska spela in den nästa gång jag kommer hem och det kommer att bli jävligt bra! ^^
Vad läskigt det är när man får syn på folk man har pratat med på internet och de ser ut exakt som på bilderna. Det är som att man nästan blir lite chockad över att de finns på riktigt, trots att man ju vet att de gör det. :oP
Idag när jag var på Kupolen såg jag en milostjej från qruiser som var ÄNNU snyggare irl än på bilderna. Hade egentligen lust att gå fram och heja, men istället försökte jag gömma mig eftersom jag hade en fuldag idag och helst inte ville bli sedd av någon. Jag vet, Kupolen är väl ett av de sämsta ställen man kan vara på en sådan dag, men jag var faktiskt tvungen att byta en tröja som var för stor. :oP Det kändes förresten rätt bra att ännu ett plagg i stl 36 var för stort. Det är helknas.. Vissa kläder som jag hade i vintras sitter lösare nu och folk säger att jag ser smalare ut, men ändå har jag gått UPP tre kilo sedan dess. Betyder det att jag har fått muskler? ^^ Nu låter det som att jag har mer viktnojor än jag har, men don´t worry, jag äter fortfarande som en häst. :o) Och jag är ju bara 162 cm, så xs på mig är ungefär som medium på en lång människa.. Eller något..
Nu måste jag avsluta detta något osammanhängande inlägg, för jag sitter i min brors rum och han ska gå och lägga sig nu. Och det borde nog jag också göra. Tjingelingpling!
